Första tanden!

Så här såg det ut i söndags. Anton satt och vickade sig tokig på din första lösa tand och vi trodde att den skulle släppa precis när som helst. Varje dag har jag efter förskolan alltså frågat om tanden suttit kvar, och varje dag har jag fått ett besviket jakande svar tillbaka. Och så ikväll, när jag och Anton satt på läktaren och tittade på Maltes innebandyträning, så försökte den lille att besvärat klämma i sig ett äpple med hjälp av kindtänderna. Men Anton, ska jag inte bara ta bort tanden åt dig då, frågade jag, och blev förvånad när jag fick en nick tillbaka. Sagt och gjort, den var bortdragen inom några sekunder. Det gick så fort att han knappt hann tänka, och lite oväntat såg det ut som att han tyckte att det var när han kände att det gjorde lite ont i såret som blev kvar i tandköttet. Men sen kom leendet. Den första tanden var äntligen tappad!

En helt perfekt dag för att tappa sin första tand faktiskt. Våren är ju på ingång så jag såg till att på den första fredagen hittills, faktiskt lämna skolan när min ramtid slutar, nämligen 13.40. Då J är på cykelresa på Mallorca hade jag bilen så väldigt snabbt kunde jag plocka upp barn för att äta glass i solen utanför Claras. Eller, bara ett barn, Malte ville stanna kvar på skolan och spela fotboll. Den lille kan man dock lita på, han tackar aldrig nej till fika. Klok kille. Väl hemma möttes vi av guldskatter i trädgården. Finns inget att klaga över en dag som denna mao!

Mello 2019!

Jag är uppvuxen i ett melloälskande hem men när man började kräma på med delfinaler i absurdum så tappade jag intresset. Det sammanföll väl med att jag flyttade hemifrån och hittade andra intressen så det finns säkert flera anledningar, men jag har några år som jag inte har koll på ordentligt. När Malte dock blev så stor att han började titta på Barnkanalen så började jag återigen titta på delfinalerna igen. Malte hade ju järnkoll på allt som hade med Melodifestivalen att göra då de små tittarna blev pumpade med inför-snack och intervjuer med artisterna. Så de senaste åren ägnas alltså alla lördagar i februari åt mello.

I helgen var det dags för final på Friends arena och för tredje året i rad så åkte vi och tittade på genrepet. Malte skulle egentligen hellre gå på finalen som går live på kvällen men jag har sagt nej till det. Dels är det så himla jobbigt att ta sig hem därifrån, dels så tror jag att upplevelsen av poängräkningen osv är bättre på TV. Ljudet är dessutom bättre hemma i vardagsrummet än i arenan så på detta sätt får man det bästa av två delar. Genrep med allt vad det innebär (den där arenan är mäktig alltså) och så mysigt soffhäng på kvällen.

Den här gången tog jag och Malte med oss J och Anton. En första gång för dem båda. Och på kvällen kom Kaj&Maria över för pizza och mello i soffan. Jag tror att vi alla var överens om att Lundvik är en vinnare vi kan stå bakom. Även om det inte funkar i Europa i maj så kan vi känna oss lugna i att vi skickade det bästa vi hade!

Ostörd sömn.

Jag tror att det var Gudiol som delade en nyhet som dök upp i mitt flöde. Den handlade om nån studie som handlade om att nyblivna föräldrar kan ha ända upp till sex år framför sig med sömnbrist, eller åtminstone störd sömn. Det kan ligga något i det men jag har knappt tänkt på att jag blivit störd på natten. Inte förrän nu.

För bara några veckor sedan slutade Anton komma över till oss på nätterna, han bara slutade från en natt till en annan. Från ingenstans. Och först då insåg jag vilken skillnad det är att få sova en hel natt utan att bli störd. För även om Anton inte väckte oss med flit så var det ju svårt att låta bli att vakna till när han klättrade upp i sängen och kröp ner mellan oss. Det störde. Men det verkar vara ett minne blott. Den senaste tiden har jag dessutom haft lättare att gå upp på morgnarna och det är givet att det har med sömnen att göra. Fantastiskt!

Störd sömn 2009-2019. Det var då det!

Sportlov.

Vi har sportlov den här veckan. Jag var väl den enda personen på skolan som tyckte att det var onödigt (pajar ju min planering för terminen) men nu får jag acceptera läget. Mina barn klagar inte iaf. Malte håller till i Huddinge på ett innebandycamp och Anton tycker att det är jättelyxigt att få vara ledig.

Vi har inga planer för veckan egentligen (jag kommer ju jobba en del, kan inte låta bli) och eftersom vi inte har någon bil så får vi nöja oss med småutflykter. Idag tog vi en promenad i solen till biblioteket och Claras, det var urmysigt i det lilla. Plusgrader, fågelkvitter och knoppar på grenar. Inte långt kvar till tussilagon nu! 🙂

Här går det undan!

Oj vad tiden går fort! Vi är redan inne i februari, vad hände? Vips var jag dessutom 37 år gammal. Märkligt egentligen, hur den där siffran blir mer och mer oviktig. När jag började jobba och mina elever undrade hur gammal jag är så svarade 37. Trodde att jag var det. Kändes som att jag hade varit det länge. Sen började jag räkna… 1982… Näe, först i torsdags blev jag faktiskt så gammal på riktigt.

Tiden går ju som bekant väldigt fort när man har roligt. Väldigt. Jag är redan inne på min femte arbetsvecka och jag känner mig både mitt uppe i det, inne i rutinerna, samtidigt som jag fortfarande kan stå med ena foten utanför skolan och titta in i verksamheten utifrån. Det är väldigt intressant, och jag funderar på hur länge jag kan ha det perspektivet. Hur lång tid tar det innan jag är helt indragen i skolvardagen? Hur länge kommer jag ifrågasätta saker och inte bara gå på rutin? Jag vet inte. Man blir ju en del av bubblan väldigt fort. Än så länge trivs jag hur som helst väldigt bra! Och min kaffekonsumtion har gått ner till nästan oacceptabla nivåer. Det där med att resa på sig och gå till kaffemaskinen när man ville ta en mikropaus är ett minne blott.

På andra sidan.

Den här lille korven har några tuffa dagar bakom sig men nu verkar det värsta vara över. Det började med lite magont på lördagen, och det kan man ju ha så vi tänkte inte mer på det. Sånt sover man bort typ. Men det gjorde varken han eller vi för någon vidare sömn blev det inte för någon av oss. Under natten till måndagen hade vi knappt sovit en minut och den lille femåringen hade så otroligt ont. Han slängde sig runt i sängen, vände och vred och kved sig igenom smärtorna som kom i intervaller. Efter samtal mitt i natten till 1177 blev vi rekommenderade att åka in till akuten så J åkte in, men blev hemskickad efter fem minuter. Efter kläm på magen konstaterade man att det inte var blindtarmen och då var det inte akut. Jag köper det såklart, men det hjälpte ju inte Antons smärtor så lite frustrerande var det.

Klipp till natten mellan måndag och tisdag och natten var olidlig. Jag har aldrig sett Anton ha så ont, hjärtskärande. Efter tre dagars smärta, ingen sömn och ingen mat så åkte J därför in till närakuten igårmorse. De remitterades vidare till Astrid Lindgren (Malte blev väldigt förvånad att man måste åka hela vägen till Småland :)) då man inte kunde utesluta blindtarmen ändå, och efter några timmars vistelse där, med ultraljud, kläm på mage, blodprov och urinprov kunde körtelbuk konstateras. Jag har aldrig hört talas om det tidigare men om jag har förstått det hela rätt så är det som en smärtsam förkylning, ett virus, som sätter sig i magen. Virus lika med läker ut av sig själv.

Tuffa dagar alltså, men med tumme upp från läkaren att ge lite tyngre smärtstillande än barnalvedon så känns det lite bättre för oss alla. Anton har ätit pommes frites och glass och inatt fick vi alla sova – äntligen! Inom kort är han åter som ny!

Sköna vinterland.

Vintern är här! På riktigt! Minusgrader man kan lita på, och tillräckligt med snö för att få ordentlig vinterkänsla. Och när nu ljuset börjar återvända så finns det ingenting att anmärka på, den här tiden på året är magisk. Jag njöt imorse när jag tog en promenad i solen till frisören för att piffa till lite. När jag var där i november senast så lämnade jag salongen med att ha bokat nästa tid till idag. En strategi att fortsätta med för i vanliga fall skjuter jag på de där frisörbesöken och vips så har det gått tio månader sedan det senaste besöket.

Medan jag blev lite finare i håret åkte resten av familjen till en innebandymatch på min gamla skola Myrsjöskolan i Orminge, så när jag kom hem från frisören hade jag huset helt för mig själv. Det är verkligen inte varje dag det händer. Jag började göra lite nytta och plockade lite, dammsög nedervåningen och smorde in mina skor (!) men sen minsann, sen satte jag mig och läste. Bara för min egen skull. Helt ostört. Helt fantastiskt.

Trött och glad!

Syns det att jag är lite trött? 😊 För jag är ju det, men samtidigt så energifylld! Det är alltid tufft att vara ny på jobbet med allt det nya man möter. Nya kollegor, nya rutiner, nya inloggningsuppgifter, ny kultur, och när man dessutom snabbt som attan vill lära sig namnen på alla sina kollegor och elever (180 stycken som jag i olika grad ansvarar för) så är man ju trött när man kommer hem på eftermiddagarna. Men det är så fantastiskt roligt, jag ångrar mig inte en sekund!

Jag har fått en väldigt bra start på skolan. Som kontorsråtta har man ofta en liten mjukstart. Men kanske får jobba parallellt med någon under några dagar eller veckor för att komma in i saker och ting. I skolan fungerar det ju inte riktigt så, utan som lärare blir man ju ”inkastad” i jobb från dag ett. Det är bara att ge sig ut i klassrummet, möta eleverna och dra igång på en gång. Det går liksom inte att ha det på något annat vis – och – det funkar det med! Efter knappa tre veckor på jobbet känner jag ändå att jag har haft en riktigt bra introduktion där vi medvetet har sett till att undvika korvstoppning.

Och! Så fantastiskt härligt det är att slippa sitta i köer på Nynäsvägen varje dag. Bara det är värt mycket! 🙂

Godislöfte – check!

Förra jullovet bestämde Malte sig, något spontant, för att ha godislöfte under hela året 2018. Han var väldigt bestämd men jag hade ändå aldrig kunnat tro att han skulle klara det så fint som han har gjort! Det var ju ändå ett ganska hårt godislöfte då det inte enbart innefattade godis utan även chips (snacks) och läsk. Jag hade trott att det skulle bli lite gnäll över formerna för detta avtal, iaf efter några veckor, men han har inte knorrat EN ENDA gång. Helt otroligt bra jobbat!

Vi har visserligen tillämpat några undantag från avtalet under året, men det har varit helt och hållet på vårt initiativ. Som när vi åkte till Mallorca i somras, eller när det var dags för julbord. Då måste man faktiskt få äta julgodiset och dricka lite julmust. Samma undantag gällde på julaftonen ska tilläggas. Men på Halloween blev det inget godis. Inte heller under påskhelgen. På kalas har han tagit emot godispåsen (och helt ärligt hade han ju kunnat äta upp allt utan att vi hade märkt något) och lämnat över den till sin lillebror när han kommit hem. Så himla fint! Anton har ätit sitt lördagsgodis precis som vanligt, och Malte har suttit bredvid helt obrydd. Hela året. Så cool!

Nu mot slutet har han sett fram emot att detta godislöfte ska ta slut, och han har inte varit sugen på att förnya det om man ska säga så 🙂 Så inatt, strax efter tolvslaget, fick han ett kuvert med sin belöning i. Sen satte han sig och åt några godisbitar. Det var han verkligen värd, jag är så galet stolt och imponerad över hans vilja och hängivenhet till ett löfte!

Nyår 2018.

Nyårsaftonen blev en stillsam historia och det är jag så tacksam för. Vi har aldrig firat nyår själva förut, bara vi fyra, och först tänkte jag att det skulle bli lite halvtrist. I lugnaste laget. Men det var underbart att fira utan att behöva förbereda en massa och stressa kring det. Jag inledde min nyårsafton med ett jympapass på Friskis med Malin. Om jag var lite småseg innan så var jag allt annat än det efteråt, otroligt energigivande. Alla är på världens bästa humör, det är en speciell stämning på nyår. Kul att köra jympa också, brukar annars sätta mig på spinncykeln.

Efter träningen skrotade vi hemma och jag fixade lite med desserten. Jag bytte om till klänning och smackade på lite smink, men varken min man eller barnen ville byta ut sina mjukisar. ”Det är ju det som är hela fördelen med att fira ensamma!” 🙂 J skötte maten (en perfekt köttbit i sous viden) och stunderna som blev över spelade vi fotboll och vampyrjakten. Och när kvällen kom åt vi oss mätta och spelade lite till.

Anton gav upp vid 23-tiden men tolvslaget är viktigt för Malte så han håller sig alltid vaken. Då vill han ut och titta på fyrverkerier! Det smällde väldigt mycket omkring oss men dessvärre såg vi ganska lite på himlen. Jag och Malte tog en promenad ner till ängen i hopp om att kunna se bättre där men icke, allt smälldes av långt bortom träden. Vid halv ett låg jag i sängen, redo för sömn 🙂

Nyårsdagen har varit seg men då kvällen var helt alkoholfri så vaknade jag utan huvudvärk. Underbart! Efter sovmorgon och en lugn förmiddag kom Kaj&Maria och Oscar&Janah över för att äta Vasilopita. Barnen hade varit väldigt förväntansfulla inför eventuell ”vinst” hela förmiddagen så det blev viss besvikelse när pengen hittades i Js bit. Han har ett turår framför sig! 🙂