Hat och kärlek.

Jag kunde inte somna igår. Låg vaken länge länge, till långt efter midnatt och det händer aldrig mig. Om det är någonting jag inte har några problem med så är det att somna. Men igår råkade jag snubbla över ett inlägg i en Tyresögrupp på FB och jag fick ett adrinelinpåslag som heter duga. En person hade lagt ut en bild på ett gäng, inga mindre än Soldiers of Odin, och hade kommenterat det med att de nattvandrat i Tyresö. Det var många många som lämnade fördömande kommentarer, länkar till info om Soldiers of Odin och den högerextremism de är förknippade med, men det var läskigt många som hyllade dem. ”De ska ha tack för att de patrullerar våra gator, det är mer än vad polisen gör.” Eller ”Tack för att man äntligen kan känna sig trygg när man går ute i mörkret!” Eh va?! Jag blir snarare livrädd! Om det är några jag inte vill möta på väg från bussen så är det ju denna grupp! :(

Då detta var mitt i natten dröjde det ett tag innan administratörerna märkte aktiviteten i gruppen men tack och lov togs inlägget och deras kommentarer till slut bort, men somna direkt kunde jag inte för det. Jag låg och funderade på hur jag lever i min lilla bubbla och tänker att alla väl har samma värderingar och människosyn som jag och människorna i min närhet har, men så är det ju inte och Facebook gör det så tydligt eftersom jag exponeras för åsikter som jag annars inte möter irl. Jag får ont i magen.

Det är så mycket jävla skit som folk sitter bakom sina skärmar och skriver på nätet. Näthatet, hatet och intoleransen (ignoransen?) har liksom ingen hejd utan den snarare frodas. Vuxna (män)niskor sitter och öser ut hat över en artonårig Zara Larsson eller skickar dickpics (eller förlåt, jag ska kalla det för vad det är: sexuellt ofredande) till Stina Wollter på instagram, och det egna ansvaret för hur man talar om och behandlar andra människor är fan obefintligt! 

Men så dyker lite kärlek upp på nätet och en gnutta hopp väcks igen. Gruppen #jagärhär som har som syfte att samla och mobilisera de positiva krafterna och inte låta kommentarsfält på Facebook att domineras av personpåhopp och nedsättande ord. Man behöver inte hålla med varandra, men man kan banne mig hålla en god ton! Och som en motpol till nattens jäkla skitinlägg om SoO så blev jag varm i hjärtat av en av dagens aktioner, att fylla Åhléns kommentarsfält under den här bilden med kärlek. Åhléns lilla söta lucia fick utstå en hel del fullkomligt vidriga kommentarer men istället för att rasisterna fick härja fritt så blev istället de positiva kommentarerna de som hamnade högst. 

Och nej, det kanske inte gör någon skillnad i det stora hela, men jag blir i alla fall lite mer hoppfull av att läsa om kärleken istället för att allt det bruna som i vanliga fall tar alldeles för mycket plats…

Ännu ett julbord på Oaxen!

Det är ju månader sedan nu som Kaj kom med den goda nyheten att han hade bokat in oss på årets julbord på Oaxen så jag har väntat länge på detta. Förra året tog vi en paus därifrån och testade Spis&Vin här i Tyresö, och det är ju trevligt att testa andra julbord men de bekräftar också varje gång det vi innerst inne tänker – Oaxens julbord är bäst. Det här var min åttonde gång på julbordet, fem på ön och tre på Djurgården, och övriga i sällskapet räknade det till att det var deras nittonde (!) år på ett Oaxenjulbord. Inte illa! Och vi blev inte besvikna utan urgott var det ju. Stackars J som låg hemma i feber :( 

Det var i vanlig ordning ett ganska litet men lagom julbord, med bara det allra viktigaste med. Något som inte var i vanlig ordning var att jag inte gick därifrån illamående och proppmätt. Jag åt bara av det jag tycker bäst om och tillochmed efterrättsbordet tog jag det lugnt med. Jag tog en av varje (självklart), som jag smakade, men jag åt bara upp det jag verkligen tyckte om. Man måste inte slicka faten liksom! Nytt för mig :) Som vanligt var ostkakan allra allra godast, det finns ingenting som är i närheten av den.

Typiskt Janah att paja bilden på det här sättet!

Filtrerat Flu-Face och årets pepparkakshus.

Jag läser i tidningen att influensan har kommit ovanligt tidigt i år och att just Stockholmsområdet är värst drabbat. Jo tack, jag har känt av en släng av det… under hela veckan… Allt var frid och fröjd i måndags, jag åkte till och med på ett skivstångspass på kvällen och sen åkte jag till Willys och storhandlade. Sen hann jag inte sitta framför teven i mer än en halvtimme innan jag hade ont i halsen och frös. När jag vaknade på tisdagsmorgonen var sjukdomen ett faktum. Eller förkylningen, som jag först trodde att det var, det dröjde nåt dygn till innan poletten trillade ner. Halsen var tjock, huvudet värkte, illamåendet var ständigt närvarande och varenda led i kroppen gjorde ont. Hemskt. Ett tag var det så illa att jag låg och snyftade i sängen och tyckte på riktigt synd om mig själv. Det var innan jag sakta började sippa vätskeersättning, då blev det lite bättre. Och nu, nu känner jag mig faktiskt helt ok. Lite ont i halsen har jag, men det kommer jag säkert få dras med ett tag. Och så är jag trött som fasen, men det har jag läst att man kan vara i ett par veckor efteråt så det är kanske bara att vänja sig. Nu är iaf jag frisk och får sköta ruljans av familj eftersom J så klart har åkt på samma skit :(

Men, allt är inte elände. Jag måste ju viss upp vårt fina pepparkakshus. Eller, det är ju urfult, det blir ju det när man sätter på lösgodis och inte non-stops, men barnen blev nöjda. Speciellt Malte som ritat upp hur huset skulle se ut! 

Nåt år, jag vet inte vilket, så ska jag göra ett riktigt jäkla snajsigt slott med gelatinblad i fönstren, belysning och så ska kristyren liksom spritsas på innan huset monteras ihop. Som ett proffs ska jag jobba det året. Det året alltså. Den där stora glipan på baksidan på årets hus känns ju mindre proffsig…

Uppladdning.

Min utsikt just nu. Efter att ha stått och gjort byggsats till årets pepparkakshus, och därefter bakat ut pepparkakor med en treåring så känner jag mig ganska färdig för idag. Det gick egentligen över förväntan med knappt nåt mjöl alls på golvet :) men det är ju ändå lite ansträngande så jag unnar mig en paus i soffan medan J lagar middagen.

Den här veckan har bjudit på riktig uppladdning inför julmys. Inte på något juligt sätt alls egentligen, men jag har liksom redan kommit in i julkänslan. Jullunken. Kanske är det att jag inledde veckan med mina allra bästa kollegor på avkopplande Yasuragin, eller kanske är det att jag avslutade den med att gå loss totalt i diverse webb-butiker och köpte typ alla julklappar för i år. Avslappnad och redo för juluppladdning är jag iaf, och det känns efterlängtat! Jag älskar detta! Fast lite efter i planeringen är jag. Adventsljusstakarna och julstjärnorna har ännu inte burits ner från vinden och kanske kanske kan det bli så att de inte hinner göra det förrän på självaste första advent.

När barnen har lagt sig ikväll, eller åtminstone när den minsta gjort det, ska dessa pepparkaksdelar monteras ihop till ett hus. Malte har skissat upp. Det blir bra!

Stängning och klippning.

Ja, det bloggas ju inte direkt frekvent härifrån, jag vet. Det går ju i vågor det där med skrivlusten. Ibland känner jag mig jätteinspirerad och känner för att skriva ett helt inlägg om nån liten skitgrej jag har varit med om, och ibland vill jag inte skriva alls trots att det finns massor att berätta om. Skrivlusten är inte direkt att lita på…

Hur som, för er som bryr er kan jag meddela att allt rullar på här precis som vanligt. Vissa tycker nog att det låter urtråkigt, att ”som vanligt” är lika med döden, men jag är ju som bekant inte av den uppfattningen. ”Som vanligt” i mitten av november är banne mig helt fantastiskt! 😉 Efter en grå och regnig vecka bjöd denna lördag på åtminstone uppehåll. Planen var att jag skulle kavla upp ärmarna och hjälpa J att lägga på vinterplåtarna på poolen, men så hörde Kaj av sig och undrade om han kunde hjälpa till och ingen blev lyckligare än jag!

De här plåtarna borde egentligen ha åkt på för länge sedan. Att de inte har gjort det beror på två saker. Dels för att vi är lite lata, dels för att vi faktiskt inte vet om poolbyggarna har tänkt komma tillbaka och slutföra eller inte… De hade semester v44-45 (eh va?!) och har inte hört av sig trots att vi mailat och sms:at. När det blev minusgrader och snön kom så blev vi lite skraja att pumpen och några andra grejer skulle gå sönder så J avinstallerade och ställde in grejerna i garaget. Och idag åkte alltså vinterplåtarna på, vi vågade inte vänta längre. Det ska bli intressant att se om de till slut hör av sig med svar på våra frågor och synpunkter, eller om de bara kommer skicka fakturan. De kan glömma det sistnämnda… Om nån är nyfiken så är det Poolbyggarna i Järfälla AB som vi har anlitat. Ett blogginlägg om dem kommer givetvis så småningom :) Helt positivt kommer det inte att bli… Det började bra men ser dessvärre ut att sluta sämre.

Efter att Kaj och J lagt på de tunga plåtarna gav jag mig ut och röjde på tomten. Varken poolbyggarna eller J har varit speciellt duktiga på att ta reda på skräp efter sig så förutom en massa frigolit och spillvirke överallt så låg genomblöta kartonger lite här och var i trädgården. Kändes jätteskönt att slänga undan allt i släpet, jag blir så himla stressad av att det är stökigt utomhus. Eller – stökigt punkt slut. Efter det försökte jag mig på att klippa en alldeles för långhårig Anton. Han vägrade. Totalvägrade. Men han vägrade tyvärr lite för sent så jag hann liksom klippa lite grand. Och nu får jag inte röra hans huvud…

Det kom lite snö.

15008061_10155389893732786_118517606_o

Apropå den 9 november ja. Jag hade förstått att det skulle snöa lite under dagen men tänkte inte så mycket mer på det. J frågade om jag skulle hålla mig hemma under dagen men nej, jag hade jobbat hemifrån tidigare i veckan och jag längtade efter att komma ifrån Tyresö så jag drog glatt iväg. Nästan två timmar tog det att ta mig till kontoret på Artillerigatan. Vi körde i 30 på motorvägen och väl framme på Gullmarsplan fick ett antal tåg passera innan jag fick tillräckligt vassa armbågar för att kunna ta mig på. Väl på kontoret tog jag ändå inte riktigt snön på allvar och var inställd på att allt skulle regna bort under eftermiddagen. Naiv, jag?! När vi vid halv två förstod att all busstrafik i Tyresö dock hade ställts in så var jag och J snabba med att bestämma oss att direkt börja försöka ta oss hemåt. Visa av erfarenhet från 2012 då samma sak hände och vi fick skicka farfar Kaj att hämta barnen då vi inte kunde ta oss hem.

Att åka från jobbet redan vid halv två var med facit i hand det klokaste vi gjort på länge. Jag tror att det var många som inte riktigt förstått ”allvaret” och det är heller inte alla som har möjlighet att bara resa på sig att gå från jobbet. Vi lyckades iaf ta oss till Gullmarsplan och där fick vi stå och vinka en stund innan vi äntligen lyckades haffa en taxi som vi delade med fler som skulle mot Tyresö. Vi kröp fram på Nynäsvägen men fram kom vi och eftersom J hade varit lite bekväm på morgonen och lämnat bilen i parkeringshuset i Masten efter alla lämningar så kunde vi ta bilen därifrån för att hämta på skolan och förskolan. Utefter vägarna stod övergivna bilar och i snön pulsade folk hemåt.

Under hela kvällen följde jag facebookflödet. Fina inlägg om snälla medmänniskor som plockade upp folk som var strandade i Skarpnäck. Inlägg om barn och personal som fått sova över i Tyresö skola då föräldrarna inte kunnat ta sig hem och hämta. Inlägg om plogningssatatus på diverse vägar. Och så alla dessa dryga inlägg om att det minsann blir vinter varje år och varje år står vi handfallna. Jag blir tokig på bristen av förståelse och förstånd. Ska vi varje år betala för en beredskap som vi eventuellt behöver ett par dagar vart fjärde år? Vill vi verkligen lägga pengar på det? Går det ens att ha beredskap för detta i en stad som Stockholm? Folket – tagga ner tack.

Men lite vill jag klaga på. Dels vill jag klaga på den tunga snön som pajade vårt dörrtak, nytt och uppskruvat för ett par månader sedan…

15063998_10155389890932786_492916615_o

Dels så vill jag klaga på den tunga snön som pajat vår fina tall :( Två stora grenar har brutits av och fallit ner på marken. Det jag oroar mig mest över är skadan på stammen, kan ett träd ens överleva det här? Jag är lite ledsen i ögat faktiskt :(

15064127_10155389890972786_2068319904_o15033994_10155389890827786_519047000_o

 

Orolig för vart vi är på väg.

Ja jäklar, den 9 november 2016 går till historien som mycket mycket speciell. Vi vaknade till nyheten att det osannolika att Donald Trump skulle bli vald till USAs president helt plötsligt var sannolikt. Några timmar senare var det dessutom ett faktum. Jag blev helt ställd och var inte heller helt ensam om att känna att vi inte längre kan blunda för styrkan hos populister och styrkan i att vinna mark genom människors rädsla. Vi är på väg åt det hållet i Sverige också. Vi kan inte vifta bort amerikanerna med att de är korkade, vi är på väg ditåt också. Och det gör mig arg, rädd och nedslagen. För vi verkar inte lära av vår historia, nej istället läser vi oreflekterat Avpixlat och sväljer allt med hull och hår som sanningar.

Skolan är alltid min hjärtefråga men i nästa val blir den en helt annan. I nästa val hamnar min röst hos det parti som vågar stå för att de inte kommer samarbeta med Sverigedemokraterna. Det betyder att jag för första gången i mitt liv troligtvis inte kommer rösta blått men så får det bli. Vi måste ta de bruna krafterna på allvar, inte vifta bort eller tysta ned dem, men vi kan inte samarbeta med dem. Vi kan inte fortsätta normalisera det som Sverigedemokraterna står för. Det är min hjärtefråga i nästa val.

 

Efter att det stått still ett tag.

Eller, det har ju inte stått still egentligen, J har ju jobbat konstant med detta poolprojekt i flera veckor. Sedan markarbetet var över iom återfyllnaden runtom efter att poolstommen byggts så har J byggt ihop regelverket för trallen och byggt ett litet förråd intill. Men själva poolen har stått orörd i väntan på att linern skulle läggas, och igår var dagen. Det kändes smått bisarrt att först skrapa rutorna på bilen på morgonen för att sen titta på när de fixade insidan på poolen. Bisarrt!

Vi har valt en mosaikmönstrad liner (alltså själva gummiinsidan) i grått/svart.

Idag var jag på kontoret och fick rapport från J om hur de nu börjat fylla poolen för att kunna installera alla pumpar och grejer. Det går inte fort kan jag meddela, det här kommer ta dagar att fylla med vår lilla trädgårdsslang! Jag kanske ska vara tacksam över ösregnet… Och ni som funderar på hur onödigt det är att fylla en pool i november så kan jag lugna er med att det mesta av vattnet ska ligga kvar över vintern. Den töms inte. Men visst känns det konstigt… Speciellt sugen på att ta ett dopp är jag ju inte.

Muffinssöndag.

Fasen vad härligt med en helg där solen bjudit på sin närvaro. Jag har bestämt mig för att med alla krafter jag har i kroppen hålla mig ifrån allt som har med höst- och mörkerdepp att göra, men visst ger det en viss skillnad att vakna upp till en icke-grå himmel. Nu när klockan är tillbakaflyttad får vi dessutom gå till jobbet i dagsljus i några veckor till, vilken lycka! :) 

Vi inledde helgen med ett nödvändigt ont – Ikea. För att inte ”slösa” bort helgtid på möbelvaruhuset så tillbringade vi vår fredagskväll där borta i Kungens kurva. Vi åt tillochmed vår sorgliga middag där, men vi var ändå nöjda med beslutet när vi åkte därifrån. Skönt att ha besöket avklarat och ändå ha helgen framför oss. På lördagen tillbringade jag och barnen några timmar med farmor medan J jobbade vidare med förråd och trall. Vi tog en promenad via Slottsparken och åt lunch på Claras, skönt med frisk luft men jobbigt med vinden som slog mot huvudet. Malte fick jaga Pokemons och jag ska erkänna att jag är redigt trött på det där spelet nu. Vad som i somras var något socialt som jag och Malte gjorde tillsammans har liksom gått överstyr. Malte går i sin bubbla med telefonen i handen och är helt okontaktbar. Inte alls nåt mysigt längre faktiskt :(

Söndagen bjöd på ännu några timmar med J ute i trädgård men jag och kidsen höll oss inne och bakade muffins inför fika med Kaj&Maria på eftermiddagen. För dokumentationens skull så bakade vi dessa chokladmuffins och för dokumentationens skull kan jag tillägga att de var galet saftiga. Bra recept! 

Hösthelg deluxe!

Söndagkväll. Barnen nattade och jag har tänt ljus och sitter med en tekopp. Jag går all in på höstmys just nu och drömmer om att boa om här hemma med nya möbler på nedervåningen. Det kommer ju inte hända, köper inte en ny soffa förrän barnen är större, men drömma kan man ju göra. Det ingår lite i höstrusket, då vill jag göra om inomhus.

Den här helgen har definitivt bjudit på höstväder. Kalla vindar och regn. Trist för J som jobbat ute i trädgården, själv har jag hållit mig inomhus. Igår åkte jag och barnen till simhallen med Malin&Vilde&Noa. Jag tycker ju att simhallshäng är ganska ”urkigt” men Medley är helt nybyggt så det är fräscht, och barnen älskar ju att åka dit så då får man ju offra sig lite. Vi hängde där i ett par timmar och jag störde mig lite på att min bikiniunderdel kändes slapp och sliten. Den har väl torkat i sol och saltvatten efter ett par säsonger. Värre kändes det efteråt när jag skulle slänga den i soporna efteråt och såg att den var snudd på helt genomskinlig!!! Aaarrrgh! 

Denna söndag innehöll efterlängtad brunch på Tyresö slott. Kaj fyllde år i veckan och bjöd oss alla på gottgott. Vi vuxna tycker att den är riktigt bra men barnen är ju svåra att impa på liksom. Malte åt ett flertal amerikanska pannkakor och blev nog mätt men Anton åt en halv baconskiva, sen kände han sig klar med besöket. Vi köpte oss lugn och matro med iPhones såklart. 😉

Farfar Anders är alltså 84 år. Jag citerar Maria: ”Vad säger man?!” :)

Syns otydligt på den här bilden men det är alltså Malte som lycklig sitter och spelar Minecraft med Oscar. Lyckan! Äntligen fann han någon som förstår vad han snackar om :)