Hällmarksslingan i Tyresta.

Och så är påsklovet över och det känns helt ok! Vi hade ett skönt påsklov – något händelselöst men ändå skönt. Jag hann läsa en hel del frivillig skönlitteratur (inga böcker till jobbet utan helt självvalda titlar) men jag hann också ligga i soffan och avverka timme efter timme framför streamingtjänsterna. Vädret tillät ju det så att säga.

Jag lyckades faktiskt pricka in en soliga dag då vi begav oss iväg på en liten utflykt, nämligen en liten promenad utefter Hällmarksslingan i Tyresta. Vi lade inga längre distanser bakom oss, slingan är bara fem kilometer, men det tog ändå en stund då det fanns en hel del att stanna och titta på. Om vi hade med oss korv med bröd att grilla? Om vi hade med oss kåsor och sporkar? Nja, inte direkt. På vägen dit stannade vi på Subway och köpte med oss en varsin meny. En Subway melt, cola och en minipåse chips är vildmarksliv per definition. Jag har för mig det iaf.

Påskhelg!

Vi njuter av påsklov och även denna gång är det välförtjänt. Oj vad jag längtade när det började nalkas ledighet! Vi hade inga som helst planer inför det här lovet och i vanliga fall stressar det mig men den här gången, precis som alla lov de senaste året, så har det bara varit skönt.

Vi inledde vår påskhelg med finbesök på långfredagen. Vickan kom ut med Teodor och jäklar vad han växer. Om jag räknar rätt var det här tredje gången i hans ettåriga liv som jag träffade honom så det är inte så konstigt att det är stor skillnad från gång till gång. Han var ett litet charmtroll och skapade stor nyfikenhet hos sina stora kusiner som gärna ville leka lite med honom. När jag och Vickan skulle äta lunch så satte vi i ett försök till lugn och ro på Greta gris på TV. Det fungerade utmärkt, i alla ålderskategorier.

På påskaftonen samlades i för att äta ”påskchilli”. Även om jag är den första att skriva under på att jag älskar traditioner så är just påskmat något jag kan skippa. Jag firar gärna påsk, men maten får gärna variera från år till år. I år ville J göra en chilli och jag gjorde samma pinocchiotårta som jag gjorde förra sommaren. Dubbel sats var kanske att ta i, men det innebar ju att man fick en bit till på påskdagen. Jag älskar den här tårtan orimligt mycket!

På påskdagen ”öppnade” vi trädgården på så sätt att vi drog fram och skrubbade utemöblerna, sopade altanen och röjde på baksidan av huset. Det har fått växa vilt där sedan vi flyttade hit och under åren har det inte bara vuxit sly utan slyn har vuxit till taniga träd. Dessa rycktes upp/sågades ner och nu ser det liiiite mer ordningsamt ut. Vi bestämde att vi ska riva resterna av det hönshus som står där bakom också, men det får bli en annan gång.

Apropå att riva hus så var tanken på annandagen att vi skulle hjälpas åt att riva ett litet skjul hos Kaj&Maria som har stått där i alla tider. Vädret valde att vända just den här dagen så rivandet fick vänta och den planerade korvgrillningen fick bytas ut mot ugn. Det funkar det med! Jag gav mig också på att premiärtesta den donutmaker som Anton fick i julklapp. Den hade vi helt glömt bort att vi hade men nu har den fått grädda en sats smet och det blev inte helt dumt faktiskt. Superenkelt att göra och det första receptet jag testade var helt ok. Mycket hänger nog på vad man har för glasyr på och jag tänker mig att nästa gång är det nog inte helt fel att ha sån chokladglasyr som man har på kokosrutor. Kan nog bli riktigt bra!

Vi renoverade ju nedervåningen…

… men skrev inte ett ord om det.

De senaste åren har jag varit ganska dålig på att att blogga och det senaste halvåret har det varit väldigt glest mellan inläggen. Jag minns att jag i höstas skrev att vi hade inlett en liten make over på nedervåningen men det blev ingen uppföljning av det. Som med så mycket annat på den här bloggen så skrivs detta inlägg för dokumentationens skull, men är man nyfiken kan det vara intressant att läsa ändå.

Hade jag varit en fena på att dokumentera hade jag nedan lagt in förebilder, men nej, några sådana tänkte jag inte på att ta innan vi påbörjade detta projekt.

Det började med att vi under sommaren bestämde oss för att skifta plats på matplatsen och vardagsrumsdelen. Sofia var här på middag, idén nämndes och vips hade möblerna bytt plats med varandra. Därefter började vi dryfta vår längtan efter att bli av med vår otroligt otympliga och fula inmurade kamin och kort därefter hade vi hittat en firma som skulle kunna hjälpa oss med detta. Kaminen skulle åka ut, väggarna in till gymmet skulle tas ner och byggas upp på nytt (de var ihåliga pga skjutdörrar) och när man håller på och målar nya väggar på detta sätt måste man ju måla om alla väggar = hela nedervåningen skulle målas om. Tre veckor skulle detta enligt firman ta och tre veckor tog det!

J har ju jobbat hemifrån det senaste året så han skötte detta medan jag varje dag kom hem och fick mötas av dagens arbete. Ganska lyxigt faktiskt. Det första som hände var att de rev ner väggarna in till gymmet. I taket ser vi resterna av Antons kalas i början av oktober så dessa bilder har mao några månader på nacken. Kaminen strippades och kvar blev bara själva ”järnmakapären”. Efter detta byggdes nya väggar upp och målningen kunde påbörjas. Låter himla smidigt, eller hur?

Och vips var det klart! Typ. Vi köpte ny matplats och nya soffor osv och sen kände vi oss väldigt nöjda med det. Jag är helnöjd över hur det hela blev. Bilden ovan och bilden direkt nedan är tagna från samma vinkel. Stooor skillnad!

Och den nya lilla kaminen är så himla mycket sötare än den förra anskrämliga varianten. Jag är väldigt nöjd med den också. Tar mycket mindre plats och är gulligare. Vi kommer troligtvis inte elda så mycket mer i den här än i den förra, men den är gulligare att titta på 🙂

När mamma fyllde 70!

Här sitter jag och Vickan i bilen upp till Söderhamn, taggade till tusen! Mamma fyllde 70 för ett par veckor sedan och vi skulle åka upp för att överraska henne på denna bemärkelsedag. Det var egentligen Sofia som gav oss idén då hon frågade om vi skulle åka upp över dagen. Nej, det hade vi ju egentligen inte tänkt, men varför inte?! Jag föreslog det för Vickan och det dröjde inte länge innan presenter var köpta och tårta beställd. På söndagsmorgonen kom Vickan och plockade upp i Tyresö och med en bil lastad med bord, stolar, matta, färdigblåsta ballonger och med ett galet gott humör så åkte vi norrut.

I höjd med Tönnebro ungefär ringde Pernilla och meddelade att hon (också) var på väg till mamma för att överlämna en liten tårta. Hon och familjen var på väg söderut i höjd med Hudik, hemåt efter en sportlovsvecka i Hemavan, och ville passa på att kvista förbi då det ju ändå var mammas födelsedag. Hon ville egentligen bara få koll på läget av lägenheten men vi bestämde att vi skulle ses där då ju vi också var på väg. Mycket bra tajmat!

Det var med pirr i magen vi anlände Söderhamn och nervositeten var stor när vi packade upp vårt lilla café utanför deras köksfönster. Vi var så jäkla rädda att pappa skulle titta ut och se oss duka upp, och att våga avslöja vår hemlighet för honom i förväg var en omöjlighet. Den mannen har väldigt svårt för att ljuga, mamma skulle ha märkt på honom att något var i görningen. När att var framdukat ringde vi till mamma, grattade och uppmanade henne att titta ut genom köksfönstret då vi hade ”budat upp en födelsedagstårta dit.” Överraskningen var total! Mamma hade tom rullar i håret, underbart! 🙂

Vi berättade inte att Pernilla och hennes gäng var på väg utan det fick bli ännu en överraskning. När de väl kom blev det storfika!


Tårtan är ett internt skämt från när mamma fyllde 50 på Cypern. Födelsedagen firades på restaurang och Birgit hade beställt en tårta till mamma för firandet. Servitören dukade fram en tårta där det stod ”Grattis Birgin 50 år.”

Det var ett rätt så coronasäkrat firande då vi firade utomhus och vi försökte hålla avstånd, framförallt från mamma och pappa som ju har isolerat sig i lägenheten över hela vintern. Det innebar att vi kände oss rätt så nöjda med fikat efter ett par timmar då tårna skrek att de frös. Mätta på tårta och glädjerus packade vi därför ihop vårt café igen och begav oss hemåt mot Stockholm.

Vi fick inte kramas men jag tycker nog att det blev ett otroligt lyckat firande ändå!

Årskrönika 2020.

Ja, vad ska man säga. 2020 har ju varit ett år som går till historieböckerna som ett riktigt jäkla skitår. Men det började bra, det gjorde det. Intet ont anande firade vi in det nya året på Playitas på Teneriffa. J ville att vi skulle åka dit och ja, jag måste säga att jag blev glatt överraskad av konceptet ”träningsresa”. Vi kunde träna hur mycket eller hur lite vi ville. Det fanns möjlighet att äta både nyttigt och onyttigt och trots att vi hängde kvar på resorten i en hel vecka så blev jag inte uttråkad. Vi lämnade ön med inställningen att hit återvänder vi!

Tidigt under året började vi höra talas om ett virus som härjade långt bort i Kina. Tanken slog mig aldrig då att det skulle kunna nå oss, naivt jag vet. Det var inte förrän vid sportlovet och då många blivit sjuka på skidorterna i Italien som jag förstod att det vad givet att vi inte skulle vara förskonade här i Sverige, men jag tror inte att någon av oss förstod hur det skulle påverka oss på riktigt. Hur människor skulle dö. Hur personal i vården skulle arbeta sig svettiga och genomtrötta. Att vi i skolan skulle bli påverkade förstod jag inte riktigt heller förrän jag stod mitt uppe i det och både elever och personal blev sjuka och droppade av som flugor.

Med detta sagt så var våren inte bara elände. Det var ju vår. Dagarna blev varmare. Ljusare. Hur eländigt det än är frodas ju våren av hopp och framtidstro. Dessutom bjöds vi inte på bara en utan två småkusiner i familjen. Lille Ebbe och lille Teodor.


Bara för dokumentationens skull. Under 2020 klev vi på genom bakdörrarna. Bilden är tagen under första veckan av detta system, sen blev avspärrningen lite snofsigare med skyltar och tydlighet.

Sommaren har nog aldrig varit så efterlängtad som den var i år. I juni var jag helt utarbetad och behövde vila. Framför mig hade jag en sommar med just det. Inga extravaganta planer, vi höll oss mest hemma i Tyresö, och vi kunde glädjas åt att det där covidviruset inte orsakade lika mycket skada som under våren. Siffrorna dalade och det var var nästan som vanligt.

Det bidde ingen utlandsresa i år, det rann liksom ut i sanden under våren när man helst skulle hålla sig hemma. Istället bokade vi ett hus i Järvsö där vi bodde i en vecka med Kaj&Maria och Oscar&Janah. Härligt med en vecka som bröt mot vardagen. Jag vill minnas att vi hade lite otur med vädret (signum för hela sommaren?) men några bad i sjön blev det och några utflykter tog vi oss ändå iväg på.


JärvZoo. ”Håll avstånd”. Japp, det är vad vi har gjort i år. Utanför arbetstid alltså…


Otto i svampskogen i Trolska skogen.

En fin dag dag att minnas var den när vi åkte på en liten utflykt till Mariefred. The little things, ni vet. Hjälp vad gulligt det är där!

Till stugan fick det bli en sväng också. Eller blev det två, jag minns faktiskt inte… Fiske och blåbär. Pussel och Skip-Bo. Och bangolf i regnet. Vad gör man inte när man är uttråkad en kall och regnig sommar?

När hösten kom var jag utvilad och redo för ett läsår. Tur att jag är naivt lagd för jag var helt oförberedd på vad som komma skulle. Skygglapparna på och med förnekelse som andranamn jobbade vi på ”som vanligt”, med kollegor och elever som droppade av en efter en. Arbetsbelastningen var enorm. Jag arbetade bort hela höstlovet så när jullovet till slut kom var jag i stort behov av vila och lata dagar hemma.


Julen firade vi med delar av familjen, den del som vi har umgåtts med under hela det här året. Det blev så stillsamt som det kan bli med nippriga barn och det var precis vad jag behövde. Lite ro och glädje. Nu är vi inne på årets sista dag, en dag när man gör upp planer och löften för året som ska komma. Jag tror inte att jag är ensam om att inte våga göra det den här gången. Det finns en strimma hopp, vaccinen är ju på utrullning, och kanske kan 2021 bli bättre än 2020. Låt oss ändå hoppas. Lite.

En fruktansvärd höst.

Japp, det här är jag. I mitt vardagsrum, framför Google Meet med en klass framför mig i datorn. Vi hamnade där också till slut. Distansundervisning. Jag har ändå känt en lättnad i att vi inte har haft distansundervisning i Sverige, det är så mycket svårare att bedriva undervisning över nätet, men så här mot slutet av terminen började jag tycka att det psykiskt var tufft att gå till skolan varje dag. Nästan varje dag fick jag ett meddelande om att någon av mina kollegor eller någon av mina elever i någon av mina klasser hade fått covid och varje gång fick jag en klump i magen. Hade jag hunnit jag bli smittad innan hen gick hem? För det här med att hålla distans i en skola är ju ett stort skämt, det vet Folkhälsomyndigheten också. Inte nog med att det är trångt i korridorer och klassrum, hur ska jag kunna hjälpa en elev i ett klassrum där alla sitter tyst och skriver om jag inte närmar mig eleven, sätter mig på huk bredvid hen och viskar så att vi inte ska störa alla andra? Hur ska jag kunna låta bli att luta mig lite lite närmare för att kunna höra vad eleven viskar? Hur ska jag kunna låta bli det? Det är vardag i en skola. Det är så man jobbar, även under en pandemi.

Men så i fredags fick vi informationen om att Region Stockholm rekommenderade att högstadiet nu skulle stänga och istället gå över till distansundervisning. Både skönt och lite pirrigt. Helgen ägnades åt förberedelser och den här veckan tycker jag ändå att allt har gått bra. Det beror kanske också på att det arbetsområde vi jobbade med i åk8 och åk9 redan hade påbörjats i skolan och att den här veckan ändå bara skulle ägnas åt skrivandet. Skönt att jag inte behövde stressa över det.

I stort har ändå hösten varit tuff. Jag döpte inlägget till fruktansvärt och det kanske är en överdrift men otroligt belastande har det varit. De muntliga nationella tog nästan knäcken av mig (hur kan Skolverket mena att de nu inställda skriftliga delproven är mer resurskrävande än de muntliga!?), påminn mig att aldrig någonsin mer genomföra och ansvara för både åk6 och åk9, det blev alldeles för jobbigt. Speciellt en termin när elever är sjuka och man måste göra provet igen när de droppar tillbaka… Man blir liksom aldrig klar.

Covid lyckades jag iaf hålla mig ifrån, trots allt. Iaf vad jag vet. Jag hade en vecka där jag hade tung huvudvärk och då stannade jag hemma. Testet visade dock negativt resultat så det kanske bara var jobb och stress som tog ut sin rätt. Jag tänkte ”unna” mig ett test för att se om jag har antikroppar om några veckor, det vore intressant att se om jag har haft det utan att jag har vetat om det. Eller så kanske jag bara är immun. Med tanke på hur många kollegor och elever jag har haft runt mig som har fått det så är det helt otroligt att jag har klarat mig.

Avslutar med ett par bilder från tidigare i höstas då himlen faktiskt bjöd på lite ljus och det fortfarande var grönt på träden. Mysiga pokemonpromenader har hjälpt mig att överleva den hemska hösten.

Glassfika och kommande renovering.

Vardagen rullar på med oerhört jobb just nu, men några pauser att bryta rutinen blir det. Så här inför utvecklingssamtal och höstlov är arbetsbelastningen hög och då är det tur att jag blir ”tvingad” till att göra annat. Annars skulle jag lägga varenda kväll och helg på att sitta framför datorn… Igår hade jag en middagsdejt med en kär vän och idag fick jag bryta rättningen för att fika hemma hos Jeanette och Kåre. Mycket bra! Vi passade på att ta en stund på balkongen för att tanka ljus.

Mycket jobb som sagt. Förra helgen fick jag den briljanta idén att ta med mina läsförståelseprov till frisören, där fick jag ju massor gjort. Det gäller att vara smart 😉 

Annars rullar livet på som vanligt här i Tyresö. J jobbar mycket hemma och drar det tyngsta lasset när det gäller familjelogistiken. Det är jag så otroligt tacksam för! Något som bryter mot det vanliga är att vi i somras bestämde att vi skulle uppdatera vår nedervåning. Vi skiftade därför matplats och vardagsrum med varandra, kastade ut det gamla och så köpte vi nytt. Vi nöjde oss inte med det utan vi bestämde också att vi vill byta ut vår kamin mot en sötare och nättare variant. När vi byggde huset så blev vår nuvarande en kompromiss (lång historia) och nu är vi trötta på den. Den ska mao monteras ner, en ny ska installeras och när vi ändå håller på så byter vi plats på dörren in till gymmet. Och när man håller på med sådant så är det lika bra att måla om hela undervåningen. Så ni gör vi det. Eller inte vi, men en hantverkare. Och nu ger vi oss alltså in i den snurren – renoveringssnurren. Jag hoppas på det bästa men gör mig beredd på det värsta. Pray for us.

Och så är vi igång!

Yes! Läsåret är igång! Jag har nog aldrig varit så redo tidigare som jag var i slutet av den här ledigheten. De två sista veckorna var givetvis härliga men jag hade inte blivit ledsen om jag hade behövt komma in och jobba tidigare än vad jag gjorde. Jag var klar med lovet. Jag var redo att kicka igång hjärnan – och nu känns det som att vardagen är tillbaka igen. Jag har jobbat i lite drygt tre veckor, varav den senaste med vanliga lektioner, och det är nästan märkligt hur både kropp och knopp så snabbt ställer om till rutiner och fyrkantighet. Som lärare är man ju ganska kantig på så sätt att varenda minut under ens arbetsdag är planerad. Allt är en ruta i ett schema, och det känns tryggt för en rutinmänniska som jag.

I år har jag, utöver undervisning med mina åttor och nior, också klivit in i en ny roll på skolan vilket känns spännande och utmanande. Ännu ett sätt att hålla hjärnan alert. Jag har ju nämligen tänkt bli åtminstone 95 bast, och eftersom jag varken gillar korsord eller soduko så får jag stimulera huvudet på annat sätt 😉

Imorgon blir det kräftor och västerbottenpaj. Något vidare sommarväder ser det inte ut som att vi bjuds på och helt ärligt så gör det mig ingenting alls. När det regnar dagtid är det ok att titta på Netflix, visst är det så det ligger till?

Boda Borg i Oxelösund.

Jag ska medge att jag inte är helt nöjd med den här sommaren. Inte pga att vi inte har åkt utomlands utan mer för att vi har varit dåliga på att hitta på saker. J gick på semester först nu så han har mest haft strödagar lite här och där. Och så har jag i ärlighetens namn varit dålig på att få ändan ur. Vi har därför hängt en hel del här hemma. Avkopplande med stundtals lite tradigt. Men – vi avslutade iaf på topp! Eller jag åtminstone, barnen är ju lediga ett tag till.

Mitt sommarlov avslutade vi med en kort resa resa och övernattning i metropolen Oxelösund. Där ligger nämligen Boda Borg, ett Fångarna på fortet-liknande koncept för de allra flesta. Ett stort hus fyllt av uppdragsrum att ta sig an. Visa var väldigt fysiska där man skulle klättra i ganska avancerade banor, medan andra var på en lite mer lagom nivå. Vissa var enkla medan andra var väldigt kluriga och krävde några gångers försök innan man ens förstod vad man skulle göra. Uppdragsrummen, eller questarna som de kallades, var mycket svårare än vad jag hade trott innan, så vi gick därifrån med sex eller sju stämplar som bevis på att vi hade klarat uppdragen. Vi var antingen för svaga eller för korkade för att klara fler 🙂

Superkul utflykt!

En sväng till Stugan.

Vi behövde en sväng till till Stugan innan den här sommaren skulle ta slut. Förra gången vi var där, i samband med hemfärden från Järvsö, hade vi otur med vädret. Denna gång såg himlen bättre ut.

Det finns hur mycket blåbär som helst ute i skogen, och orimligt mycket bara på tomten, så jag tvingade ut min lilla familj för att plocka till mammas efterrätt. Jag hann knäppa av några bilder innan mina barn tröttnade, men tillräckligt för citronkrämspajen fick vi till slut ihop.

Eftersom vädret visade upp sig från sin bästa sida passade vi på att åka till samma golf som vi testade förra gången vi var här – vi ville visa den för J. Stenö camping ligger verkligen så otroligt vackert till precis vid havet, så det blev en runda äventyrsgolf och sen åt vi en oväntat god lunch på restaurangen. Jag kunde inte låta bli att småsnegla på alla människor som åt där och som jag utgår bodde på campingen. De såg ut att ha så trevligt liksom, medan jag inte kan låta bli hur mycket vi skulle tära på varandra om vi tryckte in oss i en husvagn. Det är ett tålmodigt folk tänker jag.

De resterande dagarna struntade jag i att det var fint väder. Japp, jag hade tagit med mig ett 1000-bitarspussel till Stugan och det satte vi oss (inomhus) och lade tillsammans. Sen köpte vi ett till som vi också hann lägga. Supertrevligt! Barnen var inte intresserade av det (tack för det) utan de ville bara fiska. Bara. Så min pappa hängde snällt med, varje gång. Det blev några abborrar faktiskt, men alla fick åka tillbaka i sjön. Jag är lite glad över det faktiskt – att barnen verkligen tycker att det är själva fiskandet som är grejen, inte att man måste ta vara på och äta upp fisken.