Allt har verkligen gått så mycket bättre än väntat vad gäller inskolningen på förskolan. Jag hade aldrig kunnat drömma om att allt skulle flyta så bra, det är bara en liten sak som har stört mig. Ganska mycket. När Malte börjar klockan halv åtta på morgonen lämnas han nämligen på en annan avdelning än hans vanliga, där det är andra pedagoger. Detta för att det är så få barn som lämnas så tidigt för att äta frukost, och den avdelningen ligger närmast köket så det blir mest effektivt att de äter där.

Det här veckan var den första som Malte skulle lämnas ordinarie tid av mig och han skulle då lämnas på den ”andra” avdelningen. Trots att det gick ganska bra när jag lämnade honom (han grät självklart men det gick över fort) så kändes det inte rätt i magen att lämna honom på en avdelning där varken jag eller Malte tidigare har träffat pedagogerna. Dessutom går de på rullande schema vilket innebär att det är fem olika pedagoger som kör frukosten alla fem dagar i veckan. Det kändes inte bra.

Så slog det mig! Det finns ingen anledning för Malte att äta frukost på förskolan och nu i efterhand förstår jag inte varför vi bestämde oss för att han skulle göra det över huvud taget. När man inte äter frukost på förskolan så går man nämligen direkt till ”sin” avdelning. Varför fasen tänkte jag inte på det tidigare?! Han vaknar ju klockan sex varje morgon så det finns gott om tid för att klämma i sig macka och mjölk hemma!

I morse lämnade jag Malte på ”hans” avdelning hos ”hans” pedagog och visst grät han en skvätt, precis som vanligt, men det kändes så mycket bättre i magen. Han är så liten ännu och att börja på förskola är det mest omvälvande som har hänt i hans korta liv. Självklart ska jag göra allt för att det ska bli så himla bra som det bara kan bli, och tänk att en macka i morgonsoffan kan göra en sådan skillnad!

Tack alla ni som lämnade kommentarer här på bloggen och på Facebook efter att jag hade skrivit det förra inlägget. Lite uppmuntran kommer man långt på, och att dessutom få höra att Malte inte är ensam om att vara kokobäng ibland får det faktiskt att kännas bättre.

Just mardrömmar alternativt någon form av nattskräck kan det absolut vara. Det händer så himla mycket i hans liv just nu, och jag kan bara gissa att i takt med att hans språk blir större och större medvetandegörs han också om en ny verklighet, så har han mycket att bearbeta på nätterna. Självklart har jag förståelse för det och för honom och jag får helt enkelt ge honom den tid han behöver. Att vara lite bekymrad måste jag dock få vara, hur mycket förståelse jag än har. Han är ju min lilla pojke som är ledsen.

Om jag ska fokusera på det positiva så kan jag berätta att Malte var jätteglad och härlig större delen av kvällen och när vi alla gick och lade oss så slapp vi den hysteriska gråten. Jätteskönt! Vid halv fem imorse vaknade han och grät en skvätt men han hann aldrig bli sådär genomförbannad som han brukar bli, för istället för att först ge honom flaskor med välling, vatten och mjölk så gick vi direkt på nyponsoppa utspätt med vatten. Han tog den direkt och kom och drack upp den i sängen hos oss och somnade om.

Det är väl inte helt optimalt att dricka en massa socker mitt i natten (det är därför vi spär ut den ordentligt) men om det betyder att han inte släpper ut den där ilskan som vi har fått smaka på, så ger jag honom flaskan med glädje.

Jag har ju lite i förbifarten skrivit några gånger att Malte inte är sig själv. Den glada killen som vi är vana vid att
tillbringa vår tid med är tyvärr inte här hela tiden, utan dyker upp lite då och då. Däremellan har vi en Malte som är gnällig, gråter mycket eller är fly förbannad.

De senaste två veckorna har Malte ätit väldigt dåligt, vissa dagar inte alls. Det här har heller inte blivit bättre utan han har ätit sämre för varje dag som gått och det har nu börjat ta ut sin rätt på hans humör som på kvällarna är rent ut sagt outhärdligt. Han gråter och han skriker och man får inte trösta utan då slår han bara bort oss med armarna.

Igår fick vi äntligen ett genombrott och Malte åt jättebra hela dagen. Även idag har han ätit skapligt, och de två tänder som vi igår upptäckte att de spruckit igenom, skyller vi nu på när det gäller hans matvägran.

Jag önskar att jag kunde skriva att allt är på bättringsvägen nu, då vi nu vet den förmodade orsaken och att han dessutom äter, men det slutar inte här. Den senaste veckan har Malte varje natt vaknat, krupit ur vår säng, gått in i köket och gallskrikit. Det förvånar mig att ingen granne ännu har bankat på. Han är jättearg och sträcker sig efter något. Vad vi än erbjuder ratas, han fäktar bort flaskorna så att de åker ur händerna på oss, och puttar bort oss när vi kommer för nära. Han är asförbannad. När ungefär en kvart har gått går han till slut med på att ta emot en flaska nyponsoppa eller vatten. Välling eller mjölk är uteslutet. Sen kommer han tillbaka och lägger sig och först då slutar han skrika.

Den här ilskan som han visar upp har jag aldrig sett tidigare. Han är så arg att han tar första bästa föremål han hittar
och slänger på golvet. Även dagtid kan han bli så här arg och då är det omöjligt att få honom att lugna ner honom utan det måste han göra själv och det kan ta någon timme. De senaste två dagarna har han vid flera tillfällen somnat av utmattning på köksgolvet efter ett skrikmarathon, och det har aldrig hänt förut.

Jag har googlat på allt möjligt men hittar inga svar på varför han kan tänkas vara så här arg. Måste jag förlika mig i att det är någon sorts fas han går igenom? Det är svårt för en mamma att förlika sig med det, när man inte får trösta eller krama.

Jag vill ha tillbaka min glada kille!

Julen är över (typ) och kvar har man ett proppfullt kylskåp och leksaker till förbannelse! Vi hade verkligen en jättetrevlig julafton. Tio vuxna och en Malte firade tillsammans här i vårt kök. Jag gillar stora jular med mycket folk, förmodligen för att vi hade ganska små jular när jag var liten. Jag minns det så i alla fall.

Klockan två ramlade alla in med kassar fulla med paket. Vi hade tidigare lottat fram en person var att köpa julklapp till, därför hade jag inte räknat med det berg av klappar som blev. Jag hade inte tänkt på att Malte skulle få hur mycket julklappar som helst! Förutom att ha med juliga paket i sina kassar så hade de också med en massa julmat. Skinka, revbensspjäll, köttbullar, lax, Jansson osv. Mmmmmm.

Efter att ha druckit lite glögg, årets med smak av saffran, och ätit lite pepparkakor, stenhårda chokladkulor och mumsiga mozartkulor så var det dags att bänka sig framför Kalle och hans vänner. Under tiden som tomtenissarna snickrade leksaker i fabriken så värme vi maten och dukade upp julbuffén på köksbänken. Alla var hungriga när Benjamin Syrsa hade sjungit klart så då var det bara att slå sig ned till bords.

Mätta och belåtna var vi när Malte började bli uttråkad så det var bara att ge sig på paketöppningen. Han fick så mycket fina saker att vi måste sortera igenom hans leksakslådor och slänga ner en del gammalt i källaren. Han fick massor av kläder, en BobbyCar, kastruller och stekpannor, klossar, två typer av bilrattar, en docka med nappflaska, en skruvdragare(!), en bultbräda, ett bilgarage, en helikopter. Och så vidare. Om det var i år som vi satte ribban för kvantitet och kvalitet på julklappar så satte vi den högt!

Julkänslan infann sig faktiskt, och det är inte alltid den gör det när det är jul. Men med familj, jumat och tända ljus omkring sig, och framförallt barn, så blir det en lyckad julafton. Så var det igår!

Man skulle kunna anta att det är jag som är sjuk då det var jag som började må lite dåligt på bussen ut till SaltsjöBus där vi skulle möta upp Sofia och flickorna. Det var så illa att jag efter en halvtimme fick ringa efter J som kom direkt och skjutsade hem oss. Jag bara kände på mig att jag inte skulle klara en bussresa utan att spy.

Väl hemma åt jag och Malte lunch sen sov vi i två timmar. Ovanligt av Malte slå till och sova dubbelt så länge än vanligt, men jag var tacksam då jag kände mig ganska återställd till eftermiddagen. Då slog det till. Malte kräktes upp all lunch på golvet och mattan.

Nu, tre timmar senare, har han spytt ytterligare två gånger varav en i soffan. Det doftar inte rosor i vårt vardagsrum kan man väl säga. Malte leker på som vanligt, kanske i ett lugnare tempo än vanligt, men ändå. Nu stålsätter vi oss för ett tufft dygn och hoppas på att det räcker med det.