Gårdagskvällen tillbringade vi nere i Sjöstaden hos Js mamma Jeanette och Kåre. Vi hade bokat in oss där av den anledningen att de har ett badkar och det har inte vi.

Under de dryga tre veckor som Malte var gipsad kunde han inte bada. Att plasta in benet och ta en snabbdusch vågade vi oss inte på, tänk om gipset hade blivit blött och vi hade fått gipsa om?! Därför har vi istället fått torka av honom med en blöt handduk och hoppas på att han har blivit så ren som det bara går. Ett bad var dock välbehövligt och nödvändigt.

Vi tappade upp ett bad åt honom. Och så fick vi tömma karet igen. Att stå bredvid och plaska i vattnet med en slev var hur roligt som helst men att kliva ner i badet var uteslutet. Det var så länge sedan han badade att han tyckte att det var läskigt.

Besöket i Sjöstaden var självklart inte bortkastat trots badfiaskot. Vi fick sushi till middag och med mig hade jag en påse saffransbullar som vi smaskade på till en kopp latte. Mycket trevligt.

Om Malte fortfarande är snuskig? Nä, han hängde med mig in i duschen nu på kvällen efter att jag kom hem från gymmet, så nu är han ren!

Min finaste Malte är äntligen gipsfri! Jag tror inte att ni förstår hur skönt det är och jag har sett fram emot att lägga det här bakom oss.

Klockan nio fick vi komma in på Ortopedmottagningen på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Det var snabba puckar när sköterskan satte igång. Fram med leksaker som Malte skulle sysselsätta sig med i mitt knä och fram med den lilla cirkelsågen som skulle såga upp gipset om benet. När sköterskan satte sig framför oss för att först linda av det blåa plastgipset började Malte att gallskrika. Han tog en liten paus i lungövningarna för att inspektera den långa blåa plastremsan som med flinka fingrar lossnade från det vita gipset, men när sköterskan tog fram cirkelsågen tog skriket och gråten fart igen.

Jag och sjuksköterskan hade innan kommit överens om att hon skulle såga på och inte ta några pauser trots att Malte kanske skulle vara ledsen. Det var bättre att bara köra och få det överstökat. Ett mycket klokt beslut och det gick överraskande fort, någon minut max, att såga uppifrån och ner till tårna. Jag kan dock tänka mig att Malte tyckte att det var oerhört läskigt då det, förutom att det lät mycket om sågen med den inbyggda dammsugaren, också vibrerade i benet när motorn tvingade klingan genom gipset.

Medan sjuksköterskan klippte upp vadden som fanns närmast huden så kom samma läkare som vi träffade på återbesöket. Hon informerade lite kort om hur de närmaste dagars skulle te sig, t ex att Maltes fot förmodligen skulle vara riktad lite utåt åt vänster men att det inte var något att oroa sig för och att det skulle korrigera sig självt när musklerna i benet var sig själva.

Vi ställde självklart ner honom på golvet också för att se honom gå. Han föll tyvärr ihop på golvet direkt, vilket var lite obehagligt att se. Han själv tyckte att det kändes jättekonstigt utan ett gips som stötte upp så han vågade inte stå utan ville upp i famnen direkt. Oj vad han grät och ingenting kunde göra det bättre. Inte ens den lilla söta gosekaninen som sköterskan kom med kunde få stopp på tårarna.

Även här hemma tyckte att att benet kändes läskigt. Vi satte oss i soffan och gång på gång ställde han sig på golvet i förhoppning om att allt skulle kännas bra, och varje gång började han gråta när foten landade på golvet.

Efter en tuff förmiddag somnade Malte och sov i en välbehövlig timme. När han vaknade var det som en helt ny Malte ställde sig på golvet. Eller snarare gamla vanliga Malte! Han hade glömt allt läskigt som förknippades med obehaget i benet och trampade därför omkring i vardagsrummet precis som vanligt. Självklart haltade han och sakta gick det, men det var ingen gråt. Så skönt att se!

På bara några timmar har hans gång förbättrats avsevärt. Han haltar lite och går med benet ganska stelt och utsträckt. Eftersom han inte har använt sitt knä är det ”osmort”. Det ska tydligen gå över inom några dagar.

Jag hade aldrig kunnat tro att han skulle återhämta sig så här fort. Inte nog med att han bara behövde vara gipsad i pyttiga tre veckor, så verkar det som att ”rehabtiden” även den kommer vara smidig. Det behöver Malte nu då den senaste tiden har varit fylld av ganska gnälliga dagar. Det har givetvis berott till stor del på att han har varit sjuk, men jag tror också att han har varit ganska trött på det tunga gipset som har suttit fast på hans kropp. Nu är vi av med det!

Idag gav vi oss äntligen iväg för lite äventyr! Det var dags för Malte att träffa sin kompis Emelie som han inte hade lekt med sedan han bröt benet på Barnkulan. De sågs över en lunch i förra veckan men fick de inte leka något utan fick snällt sitta i vagnarna och vänta på oss mammor.

Vi tog en promenad ner till Sickla och tog bussen till Björknäs därifrån. Det var så himla skönt att gå i den krispiga vintern med klarblå himmel och skinande sol. Minus elva tror jag att det var, helt okej faktiskt.

Framme hos Sofia klädde jag på Malte så att han skulle klara kylan. Overallen åkte på för allra första gången vilket var lite spännande då jag köpte den för säkert två månader sedan och bara chansade på att den skulle passa i vinter. Det gjorde den! På högerfoten satte jag på vinterstöveln men på den gipsade vänstern fick jag improvisera eftersom någon sko inte går att trä på. Det allra viktigaste för mig var att han var varm, men det gick tyvärr inte att kombinera med funktion. Över den vanliga strumpan och de två raggsockorna trädde jag på en plastpåse. Det blev så klart väldigt halt med påsen men jag ville inte trä ännu en socka över påsen då det då skulle fastna snö i den och kyla ner foten. Knepigt.

När vi klev utanför porten blev Malte överlycklig över att han slapp bli nerstoppad i vagnen och att han äntligen fick leka på marken själv. Jag gick bakom honom och höll lite lätt i overallen utifall han skulle halka och ramla men han föste bara undan mina händer. Han ville själv. Tyvärr gick det inget vidare och efter att han hade ramlat några gånger så tröttnade han liksom på alltihop. Det var som att han för allra första gången sedan han bröt benet insåg sina begränsningar och att allt inte var lika lätt som för t ex Emelie som röjde gärnet. Han sträckte upp armarna mot mig och ville upp i famnen. Det var lite sorgligt att se faktiskt. Jag är ju van vid att Malte är väldigt självgående och glömmer bort mig så fort det är lekdags. Nu ville han vara hos mig. Samma sak var det när vi gick in och Malte och Emelie skulle leka. Minsta lilla motgång så började Malte gråta och tyckte att Emelie var bufflig. Han var skör helt enkelt.

Jag är inte speciellt orolig, det här är säkert inte permanent utan går över. Men visst är det tråkigt att se samma kille, som i vanliga fall är världens coolaste, förvandlas till en mammig pojke med nära till gråt. Imorgon kommer Lovisa&Sixten&Baxter hit på besök. Det blir intressant att se hur Malte reagerar på dem. Förhoppningsvis var idag bara en mjukstart och att allt i fortsättningen är som vanligt. Eller nåt.

Jag kan ju iofs medge att jag älskar alla Maltekramar och allt Maltegos som bjuds just nu.

Förra fredagen, alltså för tio dagar sedan, bröt Malte benet på två ställen i vänster ben. De sa då på Astrid Lindgrens barnsjukhus att vi skulle få komma tillbaka om två veckor för att röntga benet igen och se om allt läkte som det skulle. Därför blev jag lite förvånad när vi fick kallelsen i förra veckan och att vi skulle komma på återbesök redan idag. Jag blev förvånad och jätteglad. Glad för att vi inte skulle behöva vänta de där extra fyra dagarna för att få veta hur benet såg ut.

Det var med viss oro vi kom till röntgenavdelningen. Malte har ju belastat benet väldigt mycket och har de senaste dagarna inte krupit alls utan bara använt sina två ben till att gå. Samtidigt tänkte vi som så att eftersom han går på det så har han inte ont, och så länge han inte har ont så är det nog ingen fara.

Jag var lite rädd att Malte skulle minnas förra fredagen och bli rädd när vi kom in på sjukhuset, men han mindes ingenting utan lekte på i samma väntrum som vi satt i sist, utan en tanke på att platsen skulle vara förknippad med något läskigt. Efter en stund blev vi inropade och vi fick lägga Malte på britsen under rötgenapparaten. Då började Malte självklart gråta helt hysteriskt och gjorde allt för att komma ur vårt grepp. Det här tyckte jag dock inte ens var i närheten så obehagligt som det var förra gången, då jag nu visste att Malte inte hade ont när jag höll i honom. Han kände sig säkert sviken en stund, men han hade inte ont.

Efter röntgen fick vi gå ner till ortopedmottagningen där vi fick invänta läkaren på ett rum. Det här rummet tyckte Malte var jättespännande då det förutom en hel låda full med böcker, också fanns ett ”bord” på hjul som han kunde rulla omkring med. Drömmen för Malte som ska bli flyttgubbe när han blir stor!

När läkaren knackade på och klev in i rummet var vagnen dock inte intressant längre utan Malte kröp hellre upp i pappa Js knä och satt där och studerade den lilla tanten som kom med det efterlängtade beskedet. Att Maltes ben läkte jättebra och att gipset kunde tas av om två veckor, på självaste luciadagen. Så otroligt skönt att höra!

Här trodde jag att vi skulle få gå hem men då vi sa att han gick på benet hela tiden tyckte hon det var lämpligt att vi skulle stanna så att två sköterskor kunde förstärka gipset med plastgips. Hans originalgips var alldeles uppluckrat och sprucket på undersidan av foten efter allt promenerande så det behövdes. Jag mindes hur Malte skrek förra gången hans ben gipsades så jag bävade lite inför momentet, men med J ståendes bredvid med såpbubblor i högsta hugg så såg Malte inte ens åt sköterskornas håll när de lindade honom med blått gips. Bubblor och brummande flygplan var mycket mer spännande.

Sköterskorna var också nöjda med Maltes prestation men varnade i förväg för hur det kan gå till när man ska ta bort gipset. Tyvärr verkar inte det gå lika lugnt till men det oroar vi oss för när den dagen kommer!

Efter sjukhusbesöket skjutsade J hem oss och åkte vidare till jobbet. Jag och Malte stannade hemma och tittade på snön som verkligen vräkte ner. Jag måste bara fixa en raggsocka och en plastpåse, så kan jag och Malte ge oss ut i snölandskapet. Jag ser verkligen fram emot att han får uppleva snön på riktigt och inte från en halvmeters höjd sittandes i vagnen. Det ska bli jättekul att se!

God morgon!

Vi sitter redan i bilen, på väg till det efterlängtade återbesöket på Astrid Lindgrens sjukhus. Jag hoppas verkligen innerligt att läkaren säger att Maltes ben läker som det ska, men med tanke på att han de senaste dagarna inte har krupit alls, utan istället har haltat omkring på båda benen, så vågar jag inte ta ut något i förskott. Tänk om läkaren säger att han har belastat benet för mycket och att benet därför har läkt fel? Jag försöker vila i tanken att så länge han inte har ont så är allt som det ska men det ligger i min natur att ha lite lite oro gnagandes.

Håll tummarna för oss nu!

Jag och Malte hade suttit inne sedan i fredags så det var hög tid att ta oss ut en sväng. Malte blev själaglad när jag började vifta med jackan och han förstod att han skulle få gå ut. Äntligen! Skrik och gråt blev det däremot när han insåg att han skulle bli fastspänd i vagnen och att han inte skulle få gå själv. Det dröjer tills han får göra det, men det är en hemlis som jag inte har berättat för honom.

Jag är ganska effektiv och brukar ta tag i saker på en gång när de dyker upp. Åkpåsen, som skulle sålts på Blocket under hösten, hade jag dock av någon anledning inte slängt ut någon annons på och tur var väl det för den kommer ju till användning nu när Malte inte kommer ner i sina täckbyxor med ett tjockt gips om benet. Han ska ju inte heller ha benet hängandes ner mot marken när han sitter i vagnen, och eftersom City Minin inte har ett ställbart fotstöd fick jag lösa det med att tejpa fast en inplastad kudde på vagnen nertill där han har fötterna. Inte så snyggt kanske, men nödvändigt. Tänk vad silvertejp kan användas till mycket!

Vi tog en promenad på ungefär fyrtiofem minuter och Malte satt nog i fyrtiofyra av dem och väntade tålmodigt på att bli nersläppt på marken. Stackarn. På hemvägen slank jag därför in på Coopen och köpte med mig julmust till mig, och en varsin lussekatt till oss båda. Malte tog ett par tuggor, sen fick jag resten. Ibland har man tur.

Nu kliver vi in i juletider så då får man julfika. Även till vardags. Så är det.

Först av allt vill jag tacka alla fina vänner och läsare som har skickat så fina och uppmuntrande ord via sms, Facebook och i kommentarerna här på bloggen. Jag är medveten om att vi kommer ha en lite tuffare vardag här framöver, och det kommer kräva både energi och tålamod av mig och J, men jag blir otroligt peppad av era lyckönskningar till både mig och Malte. De värmer ska ni veta!

Jag har alltid imponerats av Maltes evigt glada humör, självständighet och envishet. Dessa tre egenskaper har verkligen satts på prov de senaste dagarna och han har klarat det bättre än vad jag någonsin hade kunnat hoppas på.

I fredags bröt han benet. Samma eftermiddag, när han hade vaknat efter en dag på sjukhuset, stoppade han sina små tummar innanför gipset och försökte dra av det från benet. När han insåg att det inte gick accepterade han läget och gjorde det bästa av situationen.

Barn har ju en beundransvärd anpassningsförmåga, så även Malte. Jag hade trott att vi skulle ha en tid framför oss då han skulle vara väldigt gnällig och frustrerad över att han inte kan springa omkring som vanligt, men så är det inte alls. Förutom det faktum att han är mer mammig än vanligt så leker han och stojar precis som vanligt. Det är full rulle helt enkelt.

Man får ta det onda med det goda, för det är ju fantastiskt skönt att han är så oberörd av allt det här, men i ärlighetens namn så betyder det också att han förmodligen belastar sitt gipsade ben alldeles för mycket. Det första dygnet satt han stilla ganska mycket men timme för timme har han höjt ribban och rört sig mer och mer. Jag önskar att han kunde nöja sig med att bara krypa men har man som Malte gått omkring i sex månader så är det svårt att backa bandet. Just nu så kryper han för det mesta men finns det något att ställa sig mot så gör han det.

Att stoppa honom är omöjligt men vi försöker hålla nere på ståtiden så mycket som möjligt genom att själva sätta oss på golvet och leka med något, då vill han gärna vara med.

Han är så tapper vår Malte. En stor hjälte i en liten kropp.

Att få Malte att sitta stilla är inte helt enkelt, speciellt inte nu när har upptäckt att han faktiskt kan ta sig runt, gipset till trots. Det var alltså dags för Duplon att komma upp ur källarförrådet. Jag har skjutit på det då det bara blir mer småplock för min del men idag var det dags. Perfekt pill som tar en stund!

Jag har velat lite fram och tillbaka om jag ska skriva det här inlägget. Det var en av de jobbigaste dagarna jag har varit med om och jag funderade på om jag verkligen ville vara så privat här. Jag bestämde mig ändå för att dela med mig av två anledningar. Dels för att jag vill ha gårdagen dokumenterad bland alla andra glada inlägg, dels vet jag att ni är många där ute som vill veta vad som hände igår. Dagen då Malte bröt benet.

Dagen började som en vanlig fredag. Då brukar alla mammor och barn träffas ute i Orminge. Den här gången hade vi bestämt oss för att prova på nyöppnade Barnkulan som utlovade större ytor och mer skoj än Saltsjö-Bus. Vi hann inte vara där mer än i tio minuter när Malte plötsligt gjorde sig illa. Han skulle klättra ur en hoppborg och studsade på något sätt ut på golvet. Det såg ut som att han landade på rumpan så jag tänkte först att det inte var så illa. Jag satte mig på golvet med Malte i famnen och försökte trösta honom som grät mycket. Han satt och höll mig om halsen och varje gång som jag ville ställa honom på golvet för att ta mig en titt på honom så vek sig benen under honom. Han ville inte stödja på benen och jag tänkte att han kanske hade ont i höfterna efter dunsen i rumpan.

När det gått några minuter och Malte fortfarande inte hade lugnat ner sig i sin gråt började jag bli lite orolig. Han har ju slagit sig förut men det tar aldrig lång tid för honom att lugna ner sig. Jag tog honom och satte mig i en soffa lite avsides för att se om det kunde hjälpa men han grät fortfarande, hängandes från min hals. Det var så synd om honom och nu i efterhand inser jag att jag ungefär här började bli lite skärrad. Jag började förstå att allt inte stod rätt till. Magkänslan var tydlig och jag ville ta Malte därifrån till någon som kunde hjälpa honom. Jag tror inte att det tog mer än en kvart eller tjugo minuter innan jag hade lagt honom i vagnen och var på väg till Vårdcentralen som låg i närheten. Hade jag ringt Vårdguiden hade de säkert bett mig mig att avvakta lite, åtminstone mer än en pyttekvart, men jag var så säker jag kunde vara. Han hade ont och det var inget som skulle gå över av sig självt.

Med Malte skrikandes i vagnen kunde jag inte hejda mig från att brista ut i gråt när jag pratade med J i telefonen. När jag klev in i receptionen och jag hulkandes försökte berätta vad som hade hänt fick de avbryta mig för att fråga om det var jag eller barnet som var sjukt. Vi fick träffa en barnläkare direkt som jag tyvärr inte blev speciellt imponerad av. Hon bad mig att klä av honom men klämde knappt på honom. Knölade lite med benen på honom, sen sa hon iaf att hon skulle remittera oss till barnakuten då så här små barn ganska lätt får frakturer pga deras sköra skelett. Dessutom skulle jag bli lugnad av att få höra av en expert att han mådde bra. Hon sa att vi kunde välja vilken av de två barnakuterna vi ville så jag sa att vi skulle ta Sachska då det ligger på Söder. Bra, sa hon och så gick vi ner till centrum där vi blev upplockade av J. Vid det laget var Malte så utmattad av både smärtan och gråten att han hade somnat. Det var så otroligt lugnande för mig att sitta bredvid honom i baksätet och se det avslappnade ansiktet. Dessutom hade jag J hos mig så jag var inte längre ensam. Jag började tänka lite mer positivt och tänkte att det kanske inte var någon fara, att någon nerv tillfälligt kanske hade kommit i kläm. Läkaren på Vårdcentralen hade ju inte märkt något alls, hon skickade ju bara iväg oss för att göra mig lugn.

Framme på SÖS fick vi vända i receptionen då de tydligen inte tar hand om förmodade benbrott där utan att sådana alltid remitteras till Astrid Lindgren. Det hade ju varit bra om läkaren i Orminge hade vetat det… Sköterskan tittade snabbt på honom men när hon såg att han inte ville stå så skickade hon iväg oss.

Framme på KS rullade det på men ändå kändes det som en evighet innan vi fick åka hem. På närakuten för barn fick vi efter bara en stund träffa en sjuksköterska som tittade på Maltes ben. Hon tyckte då att hans vänstra smalben hade en blånad och sa att hon befarade en benfraktur. Vi fick smärtlindring att ge honom sen fick vi gå in i ett undersökningsrum där vi fick träffa en läkare. Där klämde även han på Malte som vid det här laget skrek så fort någon annan än jag och J tog i honom. Han var rejält uppskrämd. Även läkaren såg blånaden och bad mig ställa ner honom på golvet för att se om han ville gå. Då såg vi tydligt att han inte ville sätta ner vänsterfoten och han ville inte gå.

Ytterligare en remiss skrevs, den här gången till röntgen. Där fick vi snabbt komma in i ett obehagligt rum med en brits i mitten med en stor röntgenapparat hängandes från taket. Vi fick ta på oss två förkläden och så fick jag och J hålla fast Malte medan de tog bilderna. Här grät jag ganska ordentligt för det kändes som att jag bröt mot alla mina instinkter när jag höll fast honom med all min kraft medan han skrek värre än någonsin. Helst av allt ville jag ju bara ta upp honom i famnen och krama honom hårt och med mina magiska krafter bara läka honom från allt ont. Tyvärr har jag inte förärats med några sådana krafter.

Mellan bilderna sa sköterskan att hon kunde se varför han skrek så och att det var bra att vi hade kommit in. Hon såg två frakturer. Ett i vardera skelettben i vänster smalben. Hoppet var ute. Det sista jag klängde mig fast vid, hoppet om att det nog inte var så farligt, var som bortblåst.

Vi fick gå tillbaka till läkaren där han berättade läget och att vinkeln på brottet var lite knepigt och att vi måste gå bort till den vanliga barnakuten där de skulle göra en bedömning om det bara var att gipsa eller om man var tvungen att söva ner honom, fixera benen och sen gipsa. Som tur var slapp vi det sistnämnda och vi kunde gå in i gipsrummet.

Efter flera timmar av att träffa en massa människor som klämde på honom var Malte väldigt rädd för det mesta vid det här laget. Han hade ju ont! Jag förväntade mig därför det värsta när jag fick ha honom i famnen och hålla i honom medan två sköterskor gipsade hans ben. Självklart skrek han men det gick fortare än vad jag hade trott att det skulle göra.

Efter gipsningen fick vi träffa en läkare som informerade oss om tidsplanen. Om två veckor ska vi tillbaka på ännu en röntgen för att se om allt läker som det ska. Vad som händer efter det beror alltså på vad röntgen visar då. Läkaren sa att vi i alla fall kan räkna med tre till fyra veckor med gips. Under de här två första veckorna ska han belasta benet så lite som möjligt vilket blir svårt att få en sextonmånaders att förstå.

Kvällen förflöt ganska bra då Malte var trött och fullproppad med Alvedon att han satt ganska stilla med oss i soffan. Även vi var trötta efter en väldigt tuff dag så när klockan började visa en tid där det var acceptabelt att sova så gick vi och lade oss. Natten var jobbig för Malte som låg och vred sig hela natten. Jag tror inte att han hade ont då han hade smärtstillande i kroppen, men det kändes nog ovant att ligga med ett tungt gipspaket om hela benet.

Dagen har faktiskt varit förvånansvärt lätt med tanke på omständigheterna. Vi har suttit i soffan och läst böcker och lekt med en massa instrument. Att hålla honom stilla är dock inte helt lätt och några gånger har han klättrat ner på golvet och hållit i sig i soffbordet och gått runt det. Han har kryphasat sig runt en del också vilket jag föredrar då han inte belastar benet på samma sätt.

Han är väldigt mammig just nu så jag är så att säga punktmarkerad och J sköter springet. Det går bra nu men när J är på jobbet blir det desto jobbigare. Jag försöker dock att fokusera på det positiva. Dels att Maltes frakturer är relativt lättbehandlade, dels att jag valde att söka vård så fort som jag gjorde. En mammas magkänsla ska man aldrig bortse ifrån.