Hm, det går väl sådär med hela det här trettiodagarsprojektet. Jag var ambitiös i början och skrev flera inlägg åt gången som jag sen tidsinställde, allt för att det skulle vara ordning och reda. Men så liksom tröttnade jag på vägen och några rubriker dök upp som inte inspirerade att skriva. MEN jag har påbörjat så jag ska avsluta, bara inte på utsatt tid.

Den här gången ska det handla om något som jag ångrar och det första som jag kommer att tänka på är något som ännu inte är för sent. Jag kan faktiskt vrida tillbaka klockan och låtsas som att det aldrig har hänt. Det jag talar om är att jag har glömt grekiskan. Det ångrar jag hårt!

När jag var liten pratade pappa en hel del cypriotiska med oss hemma, men även han glömde bort sig och pratade mycket svenska då han ändå talade det resten av dagen. Men så flyttade vi till Cypern och språket kom till mig helt naturligt. Hur skulle jag annars prata med mina kusiner, eller ännu viktigare, mina lärare i skolan om jag inte hade språket? Vi bodde där bara i ett år, sen åkte vi hem, och grekiskan liksom bara försvann. Pappa talade det allt mindre hemma och jag och lillasyster gjorde det samma.

Idag förstår jag det allra mesta, och har en inbyggd grammatik som inte försvinner, men talet kommer sig inte naturligt när jag vill säga något. Dessutom är jag perfektionist och vill inte prata med risk för att säga något fel. Vem är förloraren här? Jag. När jag är på Cypern dröjer det många många dagar innan språket kommer tillbaka men inte ens då är jag speciellt sugen på att prata utan sitter mest och lyssnar.

Det här är ju något som är väldigt lätt att göra något åt. Det är ju bara att anstränga sig och prata på cypriotiska med min pappa (eller mamma) exempelvis. Men gör jag det då? Nepp. Jag lutar mig tillbaka och litar på att det sitter där någonstans i bakhuvudet, och någon gång i framtiden så ska jag plocka fram det. Fy vad dumt tänkt!

Jag har tänkt på det här inlägget i flera dagar men jag kan inte komma på något. Självklart har jag gjort massor av saker som är otroligt pinsamma, saker som skulle få mig att vilja dra skämskudden över ansiktet på en gång, om jag bara kom på dem. Just nu är det dock tyvärr helt blankt, förmodligen för att jag har en massa annat att tänka på.

Jag tänkte att J kanske kunde hjälpa mig så jag nämnde dagens rubrik och hoppades på gensvar. -Ja, när du har spytt på tunnelbanan, fick jag som förslag.

Det är ju inte pinsamt, det är bara skönt!

Jag märker att jag ligger efter med en dag i projektet ”30 dagar – 30 inlägg” men så blir det när man har fullt upp. Bloggen blir inte längre lika prioriterad.

Rubriken ”Ett barndomsminne” låter plättlätt men när jag skulle sätta igång att skriva så blev det stopp. Jag kom inte på något. Hela barndomen bara flyter ihop och inga speciella händelser stack ut. Det tog en bra stund innan jag kom att tänka på den gången då jag för första och enda gången fick sys.

Nej, det här är ingen förlossningshistoria utan det är en om krig. Ett vattenkrig. Det var en sommardag någon gång när jag var omkring elva tolv år tror jag. Jag, lillasyster Vickan och grannen Sofia (samma Sofia som idag är mamma till Maltes kompisar Emelie och Nathalie) sprang omkring på tomten och hade en sommarlovsklassiker; vattenkrig.

Jag bröt mot reglerna och sökte skydd inne på den inglasade verandan och låste om mig. Vickan blev som tokig när jag, förutom att jag visade noll respekt för regelverket, dessutom stod och asflinade åt henne bakom glaset. I ren ilska bankade hon så hårt i fönstret att det sprack och glasskärvor rasade in på verandagolvet. Och över min högra fot.

Ett ganska rejält jack blev det, och blodet rann på ganska bra. I allt detta blev jag chockad och grät nog en skvätt. Vickan blev också chockad och sprang fram och tillbaka över tomten samtidigt som hon upprepade ett gråtande ”förlåt” som ett mantra för sig själv. Den enda som behöll lugnet var den då typ nioåriga Sofia som sansat gick in i huset för att hämta handdukar att linda om min blödande fot. Om jag inte minns helt fel så knackade hon på hos grannen också som ringde både våra föräldrar och en taxi som skulle ta Vickan och mig till SöS.

Foten fick sys och i väntan på att mamma skulle komma fick både jag och lillasyster byta om till mjuka sjukhuskläder dåvi var helt genomblöta efter vattenkriget.

Om det inte var för det jättefula ärret på foten (han som sydde måste varit full), hade jag förmodligen glömt hela den här händelsen, men nu blir jag påmind varje gång jag är barfota.

Krig är farliga saker.

Jag är helt ärlig när jag säger att jag inte minns den. Det har väl liksom pussats lite här och där ända sedan dagistiden och när går en puss över till en solklar kyss? Jag har ingen aning.

Det hade dock varit roligt om jag hade kommit ihåg det. Den där kyssen som räknades som den första. Den var förmodligen inte speciellt romantisk och höljd i ett rosa skimmer, så där som den är på TV ni vet, utan förmodligen bara trevande, nervös och obekväm. Det är kanske därför jag inte minns den, min hjärna har förträngt alltihop!! Japp, så är det nog.

Den första kyssen och krystvärkarna, dem har min hjärna tagit hand om på ett ypperligt sätt!

När jag var liten så minns jag att andra hade drömmar om att resa jorden runt eller att gifta sig i prinsessklänning. Jag kan inte minnas att jag gjorde det. Jag kanske har fel men jag har aldrig drömt om sådant. Jag har drömt om Svensson-livet. Man och barn och hus och bil. Ingen hund dock. Nej tack.

Jag kommer ihåg att alla på gymnasiet drömde att få åka till Asien efter studenten. Själv drömde jag om en heltidstjänst på Konsum för att kunna finansiera en egen lägenhet. Sådan skillnad det kan vara.

Vad drömmer jag om idag då, när jag i stort sett har allt det där jag drömde om? Vad finns det mer att drömma om? Jo, det ska jag berätta för er. Massor! Jag drömmer om att vara riktigt riktigt bra på det jag gör. Då menar jag inte bara i mitt yrke utan även i min roll som mamma, fru och vän. Låter kanske lite pretto men det är sant.

Om jag får lova att sväva ut lite så vore det ju dessutom riktigt trevligt att ha obegränsat med pengar på banken. Det sägs att pengar inte kan ge dig lycka men det vette fasen alltså. Om jag hade sådana där byxor där man alltid fann pengar när man stoppade ner handen i fickan så skulle drömmarna nog innehålla den där Asien-resan i alla fall. Eller en lägenhet i Karibien. Att leva halva året här och halva året där, precis som mina föräldrar gör skulle jag nog inte tacka nej till. Jag skulle inte jobba något utan jag skulle träna en massa och så skulle jag anmäla mig till en massa roliga och intressanta 7,5 poängskurser på universitetet. Och så skulle jag fika med alla mina vänner (som inte var upptagna med att just jobba).

Och sen, när jag tröttnade på allt det här och all den här tiden som jag hade över för att jag inte hade ett jobb, ja då skulle jag öppna ett eget litet konditori. Tänk vad härligt det skulle vara! Det skulle vara inrett precis så där som jag vill ha det och så skulle jag baka allt själv. Och skit samma om jag gick med förlust, jag skulle ju ändå ha de där byxorna med de där magiska fickorna. Alex kondis. Nej, det är för fantasilöst men jag kan inte komma på något bättre just nu.

Alex kondis skulle bjuda på de mest fantastiska bakverken men det allra bästa skulle vara atmosfären. Jag skulle stå där bakom disken med mitt söta förkläde och så skulle jag hälsa glatt på alla som kom in för att fika. De allra flesta skulle jag ju känna för de kom ju och fikade varje dag och vi skulle ju småprata om lite allt möjligt varje gång. Man skulle kunna säga att min roll var en bartender i blommigt förkläde, som alla kom för att berätta om sina liv för. Allt medan jag fyllde på deras kaffekoppar och passade ugnen så att inte sockerkaksbottnarna blev torra. Fan vad trevligt det vore!

Fattar ni skämtet?! Jag är på topp idag!

Ovanor är svårare att komma på än laster (att äta godis är ju inte en ovana). Det är så lätt att jag till och med kan skriva en liten lista. Mycket har med mat att göra.

- Jag älskar lösgodis. Jag skulle nog kunna äta något kilo om jag fick lite lugn och ro och tid på mig.
- Jag älskar långa långa duschar. Ännu hellre bad men vi har ju inget badkar. När jag växte upp tjatade alltid min pappa på mig att korta ner duschtiden, nu är det J som gör det samma.
- Jag tycker mig höra att folk äter en halv Ben & Jerry’s och sen stoppar in resten i frysen. Det finns inte i min värld, jag äter hela i ett svep. Utan att skämmas.
- Nektariner. Ge mig två korgar och jag äter dem. Mjuka ska de inte vara för det slabbar så mycket, utan de ska vara lite hårdare så att fruktköttet lätt lossnar från kärnan.
- Mammas vaniljbullar. Det finns inget stopp.
- Jag har pajat mina läppar fullständigt genom att alltid smörja in dem med Lypsyl. De blir torra på en halvtimme utan. Samma med händerna, ge mig min hudkräm!

Jag önskar att jag hade fått skriva det här inlägget tidigt i höstas för då såg våra dagar mycket roligare ut än vad de gör idag. Då drog vi iväg på utflykter till Skånegläntan där Malte fick leka med sina kompisar och jag med mina. Framåt eftermiddagen gick vi hem och lagade en god middag som vi åt tillsammans med J, sen blev det mys i soffan innan vi blev trötta och vi gick och lade oss. Annat är det idag.

I det väder som råder just nu så blir det inga utflykter till Skånegläntan tyvärr. Malte verkligen avskyr snön så att vara ute och leka gör inte vi. Vi försöker då och då och tar med Malte ut, i hopp om att han ska omvärdera sina åsikter, men snön är fortfarande något dåligt i hand ögon, och således även i mina. Vi är därför inomhus precis hela tiden, antingen hos oss eller hos någon kompis. Att gå en promenad till typ Globen eller Sickla gör vi inte heller då det är så jobbigt i snön.

Det stora avslöjandet och den väntade slutsatsen: det är oerhört mycket roligare att vara föräldraledig när det inte är vinter.

10 saker du inte vet om mig

Ja, det finns ju tusentals saker ni inte vet om mig och det är av den enkla anledningen att jag inte har delat med mig av det här på bloggen. Vissa saker är ju privata, många av er vet ju inte ens vad J heter! Men tio saker att bjuda på kan jag väl skaka fram. Varsågoda.

1. När jag var liten sög jag på tummen istället för napp. Jag hade tummen i munnen så ofta att jag hade en liten förhårdnad ovanpå tummen där huden låg mot tänderna. Med pekfinger och långfinger mot näsborrarna kunde jag sen vissla när jag andades ut och in genom näsan. Hela låtar. Det ni!

2. Jag tycker att fötter är äckligt. Alla fötter, även mina egna.

3. Jag fullkomligt ÄLSKAR att peta mig i öronen med tops! Förutom att göra det efter duschen så gör jag det när jag vaknar och gärna någon gång under eftermiddagen. De måste vara sköljda i kallvatten först. Jag vet att det inte är bra och att man tydligen istället trycker in vaxet, men jag är beroende.

4. Jag är periodare när det gäller mat och byter favoriträtt med jämna mellanrum. Just nu har jag fått dille på köttbullar med stuvade makaroner och tänker hela tiden på när jag ska laga det nästa gång.

5. Jag är asrädd för spindlar. Eller kanske asäcklad är ett bättre ord. De är så himla äckliga! Och så springer de fort. Det roligaste är att det är jag som sköter spindeldödandet i den här familjen för J är stundtals ännu mer av en töntig tjej än vad jag är!

6. Jag tycker inte att det är roligt att handla kläder. Det är så svårt att avgöra om något är snyggt bara genom att se plagget på en galge, och att leta reda på en provhytt är jag alldeles för lat för. Det har klickats hem en hel del kan jag säga.

7. Jag har gråa hårstrån i tinningarna. Dessa rycker jag så fort jag upptäcker dem förstås. Ibland händer det dock att jag hittar ett som är typ en decimeter långt. Det betyder att det har suttit där ganska länge.

8. Jag är varken en morgon- eller kvällsmänniska och sover helst på både och.

9. Jag har svårt att lägga ifrån mig en bok trots att jag tycker att den är jättedålig. Det är lite som att jag får stå mitt kast som hade valt den och nu måste jag läsa ut den.

10. Jag tycker att Filip Hammar är snyggare som lite småknubbig än smal.

Systrar, det är vad jag har. I min generation av min familj är vi nämligen bara flickor bland kusinerna. I Maltes generation är de bara pojkar än så länge, vi får se om det håller i sig.

Jag är mellanbarn och samtidigt äldst. Äldst av pappas döttrar och mellantjejen av mammas döttrar. Storasyster heter Pernilla och är elva år äldre än vad jag är. Hon bor med sin man och sina två söner i Norge så vi ses inte så ofta, ungefär lika ofta som jag träffar lillasyster Viktoria. 

Hon bor med sin man Daniel (ja de heter faktiskt så) i, håll i er nu: Sollefteå. Jo, det är sant! De lämnade Stockholm för nordligare breddgrader och jag måste erkänna att jag inte tyckte att de var riktigt kloka när de bestämde sig för det. Nu, några år senare, verkar de fortfarande inte ha ångrat sig så Norrland kanske inte är så galet som jag trodde

Det här innebär att jag är ensam kvar här i Stockholm. Det är helt okej eftersom jag ändå träffar Js familj väldigt ofta, men visst känns det lite trist ibland, speciellt efter att Malte kom till världen. Jag själv växte upp med en morfar som jag inte träffade så ofta, och en farmor och farfar som jag hade ett långt geografiskt avstånd till, så jag har alltid önskat att mina barn skulle ha en närmare relation till sin familj än vad jag hade. 

Och det kommer Malte att ha! Båda Js föräldrar bor här i Stockholm och mina föräldrar är här under hela sommarhalvåret och kommer förmodligen lägga beslag på honom så fort de kommer åt. Han kommer absolut ha en närmare relation med dem än vad jag hade, det ska jag se till. Och det kommer han vara så himla glad över när han är i min ålder. 

Man skulle kunna tro att eftersom jag själv är en flitig bloggare så har jag massor av bloggar bland mina bokmärken. Det kunde inte vara mer fel. Jag läser faktiskt väldigt få bloggar och det är väldigt synd då jag ofta ligger sömnlös på kvällarna och gärna hade haft fler bloggar att uppdatera mig hos.

Mitt problem är att jag har väldigt svårt att intressera mig för en blogg som är helt anonym för mig, och det är ju alla första gången man besöker den. Det blir lite Moment22 över det hela. 

Jag började läsa några för mig anonyma bloggar förrförra sommaren men det var bara för att de var gravida och hade BF ungefär samtidigt som jag. De känner jag ju dessutom idag och träffar regelbundet, så de är inte längre anonyma. Förutom några få bloggar, där jag inte känner upphovsmakaren, så läser jag alltså nästan bara vänner och bekantas bloggar.

Och nu känner jag att jag måste förtydliga mig. Med ovanstående påstående så menar jag bara Leffe-bloggar som min egen, alltså såna bloggar där man skriver om vad man har gjort under dagen osv. Sen läser jag ju självklart några bloggar som inte bara är för underhållningens skull utan som har viktiga saker att säga. Allt beror ju så klart på vilket humör man är på och vad jag är ute efter just då. Vill jag slöläsa och snoka lite, eller vill jag utmana hjärncellerna? Det är olika det där.