Här kommer min lille fullgubbe!

IMG_3467.JPGIMG_3469.JPG

Han ser iaf ut som ett litet fyllo när han vinglar omkring i huset. Han kan gå rätt långt men då gäller det att han tar det lugnt och balanserar med armarna. Alltför ofta tycker han att det är så himla kul att gå att han nästan börjar småspringa och så viftar han med armarna av lycka. Då landar han rätt fort på rumpan :).

I övrigt är det rätt lugnt här borta, därav tystnaden på bloggen. Nu när ”vardagen” är tillbaka har jag passat på att ta det riktigt jäkla lugnt när jag kan. Efter att jag har lämnat Malte på förskolan går vi hem och parkerar oss framför Våra bästa år. Jag behöver lite sånt just nu, lite tid att bara hänga. Och det är ju inte varje dag jag kan göra det heller, Malte går ju bara i förskolan mån-ons. Sen måste vi aktivera oss! Precis som förra terminen kommer jag att ansöka om dispens så att Malte får gå på torsdagar också. Att hänga på öppna förskolan med bebisarna och deras tvååriga storasyskon tror jag inte att han är så intresserad av.

Bröllop i Strängnäs.

Klockan är 06.21 och jag kan inte sova. Trots att jag gick och lade mig senare än vanligt igår och trots att jag ligger i en hotellsäng utan några barn som klänger och vill upp. Det är alltid så när jag dricker lite alkohol, då sover jag dåligt. Men det gör inget. Gårdagens bröllop var så himla värt det, trots att jag egentligen inte kände så många. Det var Js kusin Maria som till slut fick sin Salem. De båda bor i Abu Dhabi så många gäster kom från när och fjärran, ända bort ifrån Nya Zeeland om jag fattade det rätt. Det var en väldigt internationell feeling på hela dagen och precis som alltid på bröllop så var alla på ett sånt där fruktansvärt härligt humör. Riktigt riktigt mysigt.

IMG_3425.JPG

Då mitt och Js bröllop på Maltes treårskalas var en överraskning för alla gäster så var ju själva miljön inte speciellt bröllopslik. Gårdagens vigsel och mottagning höll till på vackra Facienda och här hade, framförallt bruden om jag förstod det rätt, tänkt på alla detaljer. Hon är väldigt estetiskt lagd så hon hade sett till att dekorera miljöerna väldigt vackert. Det blev väldigt stämningsfullt och jag som som sagt egentligen inte känner brudparet blev otroligt rörd under vigselceremonin. Men så är det ju något väldigt speciellt med bröllop också. IMG_3454.JPGIMG_3455.JPGIMG_3456.JPGIMG_3440.JPGIMG_3441.JPGIMG_3444.JPGGalet snyggt brudpar!IMG_3457.JPG

Väl tillbaka på hotellet var jag trött och otroligt mätt efter all mat och dryck. Jag kände mig som en spänd ballong och tog då tillfället i akt och fotade mig själv i min lilla stass. I en hotellspegel i dåligt ljus. Det fick funka.

IMG_3458.JPG

En fredagsrunda!

IMG_3407.JPG

Jag har fått in rutinen att springa åtminstone ett par gånger i veckan men då har jag hållit mig på löpband eftersom den har en inbyggd fläkt! 🙂 Nu när det är lite svalare passade jag alltså på att springa min 5k-runda här i Tyresö. Det är verkligen en helt annan grej utomhus, speciellt här där backarna är oundvikliga och i mitt tycke ganska branta! Fredagskycklingen åkte med andra ord enkelt ner i magen när jag kom hem.

Idag har vi inte gjort något speciellt alls. Jag behöver sådana dagar, sådana då höjdpunkten är typ en fika i centrum. Det är ganska skönt att slappa med barnen en dag då och då, i kontrast till alla de andra dagarna som man måste aktivera. Jag är ganska duktig på att låta Malte få ha tråkigt (både bra och dåligt) men det går ju helt klart ut över mig om han får för mycket av den varan. Då är det ju jag som måste tampas med understimulerade Sur-Malte. Jag slapp tack och lov träffa på honom idag då han ju fått leka med sin kompis Jack igår. Visserligen råkade det bli en av de sämre lekdejterna vi haft då min stora kille dessvärre ibland glömde att han var fem år och med jämna mellanrum bröt ihop och levde om som om han vore tre. Men men, vi har väl alla sådana dagar, vi bara yttrar dem på olika sätt kan man väl säga… 😉

IMG_3394.JPGIMG_3396.JPG
Jack hade fått en linbana på sin lekplats även kallad trädgård. En hit hos Malte!
IMG_3401.JPG

Galna Marsmänniskor.

Det är en sak jag inte har kunnat släppa de senaste dagarna. En sak som jag inte kan sluta tänka på. En sak jag inte kan sluta störa mig på. En person. Som jag inte känner visserligen men ändå, jag stör mig likväl.

Kanske den allra viktigaste saken som jag vill att våra barn tar med sig från sin barndom är  känslan och vetskapen att de har varit ovillkorligt älskade. Att vi föräldrar alltid alltid alltid har funnits där för dem. Det kommer ge dem tryggheten att våga ta sig an livet, både det lätta och det svåra, för de kommer veta att vad som än händer så finns det två personer som alltid hejar och som alltid kramar om. Hur det än blir.

Det här är självklarheter. Inga konstigheter. Det här är något alla föräldrar vill ge sina barn. Trodde jag. Men så tittade jag på Nyhetsmorgon i söndags om det blev helt omkullkastat. Det är faktiskt inte alla föräldrar som tänker så. Jag vet åtminstone en som inte gör det.

Jag tittar väldigt sällan på Nyhetsmorgon på helgerna, det är liksom femåringen som bestämmer över fjärrkontrollen om morgnarna. Just den här morgonen sysselsatte han sig dock med något annat och han märkte inte när jag zappade över till något mer vuxet än Florries drakar. Nyhetsmorgon. Programledaren påade ett inslag som skulle komma senare på morgonen, ett inslag om ett projekt där man ska skicka folk till Mars om typ tio år för att sen aldrig återvända då en returresa blir för dyr. De skulle intervjua två personer som gått vidare i urvalsprocessen och som nu går och hoppas på att få åka och leva på Mars. Spännande grej! Tankarna spann i huvudet. Vilka sorts människor vill göra en sån här sak? Vill, helt frivilligt, lämna sina liv, sina familjer och vänner, för att aldrig aldrig ALDRIG återse dem igen. Jag tänkte också på alla de här åren i väntan på avresa, vad händer då om man kanske träffar någon som man blir förälskad i. Får man avbryta då? Får man ångra sig och istället stanna kvar här på Tellus. Att det var barnlösa singlar som sökte till detta projekt var en självklarhet för mig, något annat fanns inte.

Och så började inslaget. Två män i trettioårsåldern berättade om hur de tänkte när de sökte, varför de vill leva på Mars osv. Intressanta tankar, om än helt olika mina egna. Och så kom det. Den ena mannen berättar att han är gift och har ett litet barn. Say what?!? Både jag och J bara stannade upp och lyssnade intensivt på vad han sa. Det här var ju helt sjukt!

Han började prata om att det var viktigt nu att barnet skulle omge sig med många olika vuxna för att ha ett skyddsnät. Ett socialt nätverk. Det var ju många år kvar till avresa så skulle han bli en av de lyckliga åtta utvalda så skulle det finnas tid för barnet att vänja sig vid tanken. What?! Tänk att växa upp i vetskapen om att pappa drar snart. För att aldrig komma tillbaka. Snacka om att ha lite oro i kroppen…

Förstå mig rätt. Det finns många många barn som växer upp utan den ena föräldern och som klarar sig utmärkt i livet. Som är älskade till max. Men tänk att växa upp och veta att ”min pappa valde bort mig, helt jäkla frivilligt, för att åka till Mars!” Hur tänker han?! Hur kan han föredra att åka till Mars framför att ta hand om sitt barn? Det här är ett så främmande perspektiv för mig att jag bara INTE KAN förstå det, hur mycket jag än försöker. Det är helt enkelt inte riktigt klokt.

Och jag kan ju säga så här att om jag var hans fru så skulle jag tacka för mig redan nu.

Jag fattar inte riktigt hur man bäddar in klipp från Nyhetsmorgon så istället lägger jag länken till inslaget här. Kolla gärna!
http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=2899550

Anton går!

De senaste dagarna har Anton tagit fler och fler steg. I ett par veckor ungefär har han så ofta han har kunnat ställt sig upp från golvet och sen tagit ett steg. Men det räknas ju inte. Nu tar han fler, även om det är galet vingligt. Och det är ganska gnälligt här hemma just pga detta kan jag säga. Han tycker att det är himla kul att öva på att gå men det gnälls något oerhört varje gång han drattar på ändan. Och det är ofta!

Man ska ju inte jämföra, nej det ska man ju inte, men vi kan väl kalla detta någon slags statistik istället då… Anton började krypa ungefär en vecka innan Malte började göra det och han tog sina första riktiga stapplande steg ungefär en vecka efter att Malte gjorde det. Tio månader och två veckor gammal. Om man nu ska räkna dagar. Det går med andra ord på ett ut. 🙂

Jag försökte filma honom in action igår men det var inte helt enkelt. Missade alltid de första stegen liksom men jag vill ju ändå ha det dokumenterat så here it goes. Självklart har min telefon börjat lagga när jag filmar så det hackar en del. Darn it!

Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött.

IMG_3353.JPG

Man blir trött bara av att läsa upp den långa titeln…

Jag har ju sagt att jag måste bli bättre på att läsa böcker, det säger jag varje sommar. Igår fick jag lite tid över när Anton sov och det stora barnet var iväg med pappan till Bauhaus så jag passade på och lade mig i soffan med en bok som har legat på mitt nattduksbord i åtminstone ett halvår. Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött av Alex Schulman. Hans Skynda att älska berörde mig mycket och det var något speciellt även med denna. Jag tycker om Schulmans sätt att beskriva och förklara sina känslor. Det kanske låter lite corny men jag tycker verkligen att jag förstår vad han säger. Dessutom älskar jag att han i båda de här böckerna blottar sig själv. Eller, jag känner ju inte mannen i fråga så jag kan ju omöjligt veta om han är ärlig i det han skriver, men jag får åtminstone känslan att det är på riktigt och då har han ju i sig lyckats.

Den här boken börjar när han är nyseparerad från Katrin Zyromierska och beskriver sen det år som följer då han väldigt snabbt träffar sin blivande fru Amanda Widell och hur hon väldigt väldigt väldigt snabbt blir gravid. Boken slutar när lilla Charlie föds, exakt ett år efter att han blivit singel.

Det här är en 200 sidor lång fantastisk kärleksförklaring till sin nuvarande (gillar inte det ordet egentligen eftersom det antyder att det liksom kommer en fru efter denna…) fru Amanda. Tänk att få en sån! Vilken jäkla grej!

Jättefin historia, rekommenderas som lite slölitteratur en lördagsförmiddag.

Börja om.

IMG_3369.JPG

Och så börjar vi om! Måndag igen. Den här helgen gick i ett nafs, trots det tycker jag att vi hann med just precis det där som jag ville att vi skulle hinna med. J snickrade till exempel ihop en sandlåda att ställa ut i trädgården. Nu måste vi bara ta reda på om det finns nåt stentag i närheten där man kan hämta sand eller om man måste köpa säckvis på exempelvis Bauhaus. Han köpte en massa jord också så nu har jag fyllt den fjärde och sista planteringslådan. Nu så sent på säsongen tänker jag ju inte så någonting i den, däremot kommer jag stoppa ner mina perenner där, de som för närvarande står i krukor. Förhoppningsvis kan jag övervintra dem där och sen plocka upp dem igen i vår.

Jag fick sticka iväg till Sickla en sväng igår också. Skönt att vara själv i ett par timmar. Jag handlade ett par saker jag behöver till det bröllop vi ska gå på på lördag. Trots mina hela (ojojoj) 32 år så har jag inte gått på så många sådana i mitt liv. Tre tror jag att jag kan få ihop, förutom mitt eget då förstås. Den här gången äger vigseln rum i Strängnäs och det bästa av allt: jag och J bor över på hotell till på söndagen! Det är första gången som vi båda sover borta från barnen sedan Anton föddes. Äntligen säger jag!

Kräftor!

Jag älskar kräftor men under kräftsäsongen blir det ändå inte så att jag äter det mer än en enda gång. Med Sofia. J och Johnny står över och äter kött och potatis tillsammans med barnen. Precis som förra året klämde jag och Sofia två paket ihop. Inga problem, det gick med enkelhet ner i magen även om min kumpan mot slutet började klaga på en konstig känsla i gommen (?) :).

För första gången satt vi utomhus och åt, tidigare år har vi haft vår lilla kräftskiva lite senare i augusti och då har det varit lite svalare. Bra grej, man skulle tidigarelägga kräftsäsongen några veckor varje år!

Jag glömde helt att fota kräftjippot så dessa tre bilder får representera kvällen. 20140808-221520-80120363.jpg
Anton hann inte sova länge i Sofias famn innan hon gjorde en Den där Mary-lugg på den stackars gossen.
20140808-221852-80332683.jpg
20140808-221518-80118025.jpg
Emelie posar i Spidermanoutfit. Vilka biceps!!

Somnade gott på kudden.

Jag avslutade torsdagen med storhandling på Maxi i Haninge. Är det någonting jag tycker är riktigt tråkigt så är det att handla mat men jag måste säga att det ju var skönt att få vara ifred ett par timmar. Men det tog musten ur mig, det lilla jag hade kvar efter en dag på Kaatach. Precis som befarat så var vi inte ensamma där utan det var smockfullt. Kanske inte lika illa som sportlovsfredagen (hur DUMT var det inte att åka dit då?!) men snudd på.

Barnen tyckte att det var lika kul som vanligt och Malte var extra glad över att vi var där en dag när det var öppet utomhus. Han och Jack åkte bergochdalbanor osv, en försmak på Gröna Lund. Om vi nu tar oss dit nån gång…

20140808-080654-29214333.jpg20140808-080655-29215419.jpg20140808-080658-29218882.jpg20140808-080702-29222803.jpg20140808-080704-29224239.jpg20140808-080812-29292068.jpg20140808-081000-29400103.jpgOch så åkte de iväg i solnedgången… <3

Blixtar och dunder.

20140807-074616-27976474.jpg
Morgonpyssel.

Både jag och J vaknade vid 05 av hårt smattrande regn mot fönstren, blixtar som lyste upp den redan ljusa himlen och åska som borde ha väckt barnen hur lätt som helst men som tack och liv inte gjorde det. Jag låg en kort stund och var glad över regnet då jag inte vattnat något på några dagar, sen kom jag på att barnvagnen stod ute på altanen… Då blev det fart!

Efter några dagars förskola för Maltes del är vi idag lediga alla tre tillsammans. Han går ju bara måndag till onsdag eftersom han är ett sk 20-timmarsbarn. När jag lämnade honom på förskolan i måndags hade jag nästan god lust att vända i dörren och ta med honom hem igen. Efter några veckors ledighet såg både han och jag fram emot att han skulle gå tillbaka och leka med en massa barn, men när jag förstod att han var ett av bara tolv barn i hela verksamheten så tvekade jag. Skulle han tycka att det här var kul? Jag bestämde mig för att lämna honom och låta honom få bestämma på eftermiddagen om han ville gå resterande två dagar. Hela måndagen satt jag sen och funderade på hur han hade det. Helt onödigt för när jag hämtade vid 15 fick jag den sedvanliga utskällningen för att jag kom och störde mitt i leken. Han hade haft en jättebra dag. De äldsta barnen, som ju Malte nu räknas till, fick sitta själva vid ett eget lunchbord utan en fröken (!) och alla barnen hade fått tid att oavbrutna få berätta om sin sommar. En skön mjukstart helt enkelt. Kanske någonting väldigt bra med andra ord! Det där ständiga dåliga samvetet som man som förälder går och bär på, det är bara att skaka av sig!

Idag åker vi och resterande Tyresöbor till Kaatach och leker!