Jag flydde fältet!

Här kommer en berättelse om hur verkligheten faktiskt kan se ut. Allt är ju inte alltid tipptopp nämligen. Dagen började bra med ett träningspass med Malin som sällskap. Skön känsla efter att november bjudit på typ noll träning dels pga förkylning som aldrig gav sig av, dels pga J som fått nytt jobb och därför inte kommer hem så där tidigt på eftermiddagarna/kvällarna som jag blivit bortskämd med. Hur som, bra början med träning som start på helgen.

När jag kom hem tjafsades/argumenterades det med störig och otacksam sexåring, det åts lunch, sen hade jag lovat att vi skulle ägna oss åt pepparkaksbak. Mamman hade preppat med nya pepparkaksformar i julklappskalendern, i roliga djurformer inköpta på Skansen. Pluspoäng till mig tyckte jag, oj vilken bra mamma de har, tänkte jag. Själva baket gick bra men när sexåringen tröttnat, och jag fick stå kvar och baka ut det sista och städa undan alltihop, satt barnet och gnällde och skrek över att han inte fick sitta med sin iPad. Jag plockade undan båda förra helgen då barnen började bli lite väl maniska för min smak, och nu var jag typ allra sämsta mamman som inte gav tillbaka dem. Sämsta mamman som försökte hålla humöret uppe medan hon avslutade pepparkaksbaket. Och medan sexåringen gnällde över iPaden så bestämde sig tvååringen för att han ville ha vatten så han ställde pallen vid kranen och började hälla upp. Sen blev han sur över nåt och slängde det vattenfyllda (plast)glaset i golvet. 

Jag hade fixat det här i vanliga fall, utan ett psykbryt, men just den här gången puttrade det liksom över för min del då jag under hela förmiddagen gått och irriterat mig på att den där ständigt påslagna teven i köket var 1. ja, ständigt påslagen, 2. visade nåt jäkla skidlopp som jag visste att J skulle stirra på från typ idag och alla kommande helger fram till och med mars. Jag som precis hade börjar njuta av att alla jäkla Giro d’Italia och liknande inte längre sänds dygnet runt!! Så det brast för mig. Det brast. Jag stängde av ugnen, lät den ogräddade kakplåten stå kvar där i, tog på mig ytterkläderna, satte mig i bilen och drog. Tack o hej familjen, jag pallade inte vara kvar. Jag behövde tid själv.

Praktisk som jag är kunde jag ju inte bara ägna den här plötsliga ”egentiden” åt att inte göra något vettigt så jag åkte till Sickla och köpte julklappar till alla de där älskade familjemedlemmarna som jag precis hade flytt ifrån 🙂 Och då kändes det bättre. Jag köpte klappar åt mig själv också. Tio iittalaglas, tack så mycket. Det är jag värd, som minst! 

Och nu känns det mycket bättre. Det skulle kännas ännu bättre om vi kunde montera ner den där förbannade köksteven också, men det kommer jag ju aldrig få igenom så jag får dämpa ångesten med en ny servis. Jo, så får det bli. God jul!

  
Avslutar med bilder på den där bittra verkligheten, innan brytet var ett faktum. En nyduschad och osminkad Alex i myskläder, jag bjuder på den. 

Julkalendrarna.

Sådär! Första julklapparna är inköpta lite spontant på Pressbyrån av alla ställen. Skönt! Kul att vara igång! Jag brukar inte vara stressad alls när det kommer till julklappar då jag aldrig har några volymer att tänka på. Vi kör ”lotteri” inför julafton så jag har en vuxen att köpa en klapp till, sen är det bara J och barnen. Nemas problemas. 

Just i år är jag mer taggad än någonsin när det gäller att hitta grejer till Malte. När de är små kan man typ köpa vilket skräp som helst, det är ändå julpappret som är det roliga, men i år blir det roligare. Malte älskar böcker så et blir det några av, sen tänker jag mig lite sällskapsspel, sånt är ju kul även för oss vuxna! Och så är jag sugen på ett pussel med ganska många bitar. Jag ser fram emot när vi kan sitta med ett tusenbitars tillsammans för jag älskar att lägga sådana. Känns dock lite överamtibiöst, dessutom jobbigt med en tvååring som ska förstöra, men ett 200-bitars kanske vi kan ge oss på? Hur som helst, ju äldre han blir desto roligare klappar blir det för mamman :).

Har ni sett och lyssnat på julkalendern än då? Vi kör radio på morgonen och så får de titta på tevekalendern på kvällen. Både jag och Malte gillade gårdagens avsnitt, allt som hände förr i tiden är ju spännande. Om det var tusen eller tjugo år sedan spelar ingen roll, det var lääänge sedan. Jag har läst att föräldrar rasar då de tycker att det är för lite jul och för mycket historia men ärligt talat ligger nog problemet enbart hos föräldrarna som förknippar tevejulkalendern med annat. Barnen kommer nog att gilla! Och hur fan kan man rasa mot att ett barnprogram är lärorikt?? Skärpning töntar! 🙂

Och så kalenderöppnandet då. Malte tycker att det är sååå himla spännande! I år fick han, och Anton förstås, dessutom en julklappskalender vilket givetvis gjorde upptakten ännu roligare. Små små klappar varje dag för att stegra spänningen och pirret under 24 dagar. Min mamma hade lagt manken till och sytt själva bakstycket, satt fast ringar att binda fast paketen i och broderat ett paketmönster i korsstygn. Ingenting av detta syns bakom alla små paket men om ett par veckor kanske man kan gissa motivet 🙂