Pepp!

Nästa vecka åker jag och J till New York! Det känns som att det var en evighet sedan vi bokade det, det var innan Trump föreslog inreseförbud osv och i samband med det så tappade jag så klart lite lusten. Jag var egentligen inte så himla pepp innan heller då jag inte gillar att resa så långt. Jag håller mig helst i Europa 🙂 Men J har velat åka i flera år så nu kör vi. Och jag har blivit mer och mer pepp ju närmare avresedatum vi kommit!

En del i uppladdningen för mig är att bläddra i den lilla guideboken. Jag älskar det! Då blir det mer på riktgt och jag får inspiration till platser att se fram emot att se. Pepp! Vi har ingenting spikat men självklart har vi en lös plan över vad det är vi vill se. Vi kommer koncentrera oss på Manhattan (kommer nog inte ens ta oss utanför om jag får gissa) och kolla in det där som alla andra turister också vill se. Jag vill strosa runt i Central Park, jag vill passera Times Square (bara för att man ska), jag vill traska över Brooklyn Bridge och jag vill promenera genom Soho-Little Italy-Chinatown och se kvarteren förändras. Varken jag eller J är speciellt intresserade av att stå i långa köer för att åka upp Empire State eller se 9/11 Memorial Museum utan vi nöjer oss troligtvis med att bara titta på håll. Kanske tar vi Staten Island Ferry och kollar in Frihetsgudinnan från vattnet. Det låter trevligare tycker jag 🙂

Och så vill J shoppa förstås. Jag är ju en riktigt dålig sådan så jag kommer nog bara titta på när J går loss. Istället ska jag se till att äta en riktigt god donut, en saftig morotskaka och en red velvet cupcake. Det är min lista 🙂

Lådskifte.

 Lite Pokémonjakt i slottsparken efter en glass på handelsträdgården 🙂

Tröttheten! Jag hade sett fram emot att få ta tag i hus och hem den här helgen (jäklar var tråkigt det låter inser jag nu…) men när lördagen väl kom så kände jag mig bara trött. Jag och barnen orkade oss iväg på en cykeltur för att köpa lördagsgodis och äta en glass på torget, men resten av dagen var jag bara så himla slut. Och jag förstår verkligen inte varför, jag är varken överarbetad eller speciellt stressad. Hur som helst så tog vi det väldigt lugnt och så hängde vi utomhus på söndagen istället. Jag skiftade planteringslådor vilket var mycket jobbigare än vad jag hade trott. Först fick jag flytta över några perenner till krukor för att få en låda fri, sen fick jag fylla på med mer jord för att sen plantera jordgubbsrevor där, som jag tog från en annan låda. Sen jobbade jag rockad vilket till slut (verklugen till slut) resulterade i två nya lådor med ny fräsch jord och nya jordgubbsplantor. Jag tvivlar på att det blir något skörd i år men det får vara värt det för mina plantor hade några år på nacken och jorden hade ätits upp. I en tredje låda satte jag potatis som jag köpte på dagens besök på Handelsträdgården.

Så nu kan jag pusta ut. Ingen mer plantering förrän det blir lite varmare och jag kan börja härda pelargonerna som i dagsläget står i garaget!

– Mamma, vad står det här?
– Det står att det här är ökenpärlan.
– Va? Ökenpärla? Men här finns det ju ingen ök!

 Notera Antons maskros bland jordgubbarna. Han tyckte att den passade här.


Planteringssug.

Jag brukar inte ha söndagsångest. Sist jag hade det var väl när jag var höggravid och längtade efter att gå på föräldraledighet, då kunde jag redan på söndagen känna ångest inför måndag och jobb. Men sedan dess så, nej. Jag tycker nästan synd om alla som går hela veckan och räknar ner till fredag och helg, det är ju jättesorgligt att fem dagar av sju gå och längta efter något annat. Förstå mig rätt, det är jättehärligt att ha helg, men vardagarna ska ju vara så pass härliga de också att man inte börja räkna ner på tisdagen liksom.

Med det sagt måste jag säga att jag imorse ändå hade velat ha en till första maj, med det här fina vädret. När jag gick till jobbet så kunde jag inte låta bli att titta ner en sväng i planteringslådorna och jag fick ett sånt otroligt sug efter att ta på mig trädgårdshandskarna och börja fixa med plantor och krukor! Så här blir det varje vår, och det är så jäkla härligt! Sakta men säkert växer det lilla jag har, i år saktare än vanligt tycker jag, och det är en fröjd att varje dag ta en kik. Och eftersom minnet numera är som en guldfisks så minns jag heller inte riktigt vad det är som tittar upp ur jorden…