Så här glad var jag i förmiddags när himlen under ett par timmar var åtminstone till tjugo procent helt molnfri. Alltså s o l s t r å l a r sken in i huset, på mig, i mitt ansikte, och jag blev så lycklig. Det här gråa är tufft, självupptagna jag tycker att det är extra jobbigt för mig att det är så grått då jag bara hänger hemma med bebis och inte får någon energi från folk runt omkring mig. Ingen energiinput så att säga.

Förutom solstrålarna att vara glad över så fick jag också känna på lite glädje när jag fick byta om från mina mjukisar, smacka på lite läppglans och åka in till mitt jobb för ett litet möte med min chef. Förutom själva mötet då, som var energigivande i sig, så var det så härligt att sitta på bussen och läsa en bok. Jag åkte tunnelbana också, jorå minsann, och jag riktigt kände att när jag väl är klar med den här föräldraledigheten så kommer jag vara så redo för att åka till jobbet varje dag. Restiden ger barnen längre dagar på förskolan men vi får jobba runt det så att speciellt Anton slipper det. Istället får jag se den där extra tiden på buss och tunnelbana som en liten välsignad stund avsatt bara åt mig. Och en bok. Det kommer bli härligt.