Nu har jag varit där.

Det är märkligt hur man kan distansera sig. Fredagens terrordåd hände mitt i city, i min hemstad på gator jag känner väl, men då jag inte sett platsen med egna ögon ännu så har jag ändå haft en viss distans till det hela. Det har varit obehagligt nära, men ändå på behörigt avstånd med information via teve och sociala medier. Jag har ändå hela tiden känt att jag vill vara där, på plats, innan det har gått för lång tid, så imorse när jag tog min promenad till jobbet från Gullmars så tog jag en omväg och gick via Sergels torg. 

I höjd med riksdagshuset började blombuketter dyka upp på gatan och helt omedvetet började jag andas tyngre. Blev andfådd. Det kändes nästan befriande att stå och gråta vid trappan till Plattan. Jag var inte ensam om det, men vi var inte speciellt många ändå då det var morgon och arbetsdagen börjat för många. Det var väldigt tyst och fridfullt. Den där känslan av gemenskap, värme och framåtanda som jag hört folk prata om att man känt där vid Åhléns de senaste dagarna kände jag faktiskt inte av, det var bara väldigt dämpat. Sorgset. Och det satte tonen för resten av dagen. Man ska inte gråta på morgonen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *