Jag är vaken.

Ett säkert vårtecken: powerwalk via Slottsparken.

Det känns som att jag har vaknat från en sömn jag inte visste att jag befann mig i! Vilken härlig energi det är som liksom bara intar hela livet när våren kliver in och tar över!

Nu börjar det vakna till i trädgården. Små knoppar sitter på vinrankan, rabarberbulorna har tryckt sig upp ur jorden och den där odödliga klematisen på baksidan som inte har fått någon kärlek sedan 2012 har återigen visat sin växtkraft. Ok, det är också en del som jag misstänker har gått hädan denna vinter, t ex klematisarna i lådorna vid poolen och mina fina höstanemoner, men jag ser det som en möjlighet att köpa nytt och testa annat. Ska man pröva en humle till slut? Eller kanske en annan sorts klematis? Jag har blivit lite sugen på rosor igen, synd bara att de kan se så himla risiga ut…

Medan J gav sig iväg för lite cykelträning med sitt ”gäng” på morgonen (det blir Vättern i år igen, trots att han förra året sa att han nog skulle cykla lugnare i år) så satte jag mig på huk i trädgården och började gräva upp tistlar. De fick växa ostört i höstas då vi sådde ny gräsmatta och inte kunde gå just där. Hundratals och åter hundratals små tistlar åkte upp ur jorden. Det känns nästan som ett hopplöst jobb men jag vet att det är värt det om jag bara lägger in rensandet någotsånär regelbundet. Och det är så jäkla tillfredsställande att se den där korgen sakta fyllas till bredden.

Den här sista bilden lägger jag upp bara för att minnas vilken fantastisk ramen min kollega Annica serverade oss i veckan. Vi körde stabsdygn i Trosa och den här soppan var typ den bästa ramen jag har ätit. Note to self: gör själv! Så gott!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *