Det här hände.

Ja. Det här hände. Jag har fortfarande, flera dagar efteråt, svårt att förstå att det faktiskt hände. Det hade varit en bergochdalbanevecka som jag inte behöver gå in på här, men den kulminerade i att jag på torsdagsmorgonen bestämde mig för att ta en taxi hem från jobbet och ta bilen upp till Stugan för att hämta hem barnen. Efter den här veckan, och resan upp, borde jag ha bestämt mig för att sova över till fredagen och därefter köra hemåt, men jag bestämde mig ändå för att åka efter middagen. Vi packade ihop alla väskor, kramade om pappa och körde ut på grusvägen. Jag vände mig kort bakåt för att se min pappa en sista gång och pang så låg vi nere i slänten. Overkligt. Jag grät, barnen grät, det var den mest fruktansvärda känsla jag har haft i kroppen någonsin tror jag. Allt gick ju jättebra, det var bara materiella skador, men den där känslan att jag hade tappat kontrollen och att jag faktiskt hade försatt mina barn i fara var hemsk. Tänk om vi istället hade varit ute på motorvägen!

Efter att vi samlat oss en stund fick jag ringa efter bärgare som kom ganska snart. Att dra upp bilen ur slänten tog en timme då han var försiktig och inte ville åsamka bilen nya skador. Underredet tror vi klarade sig helt ok, de stenar som låg i blåbärsriset såg låga ut, men båda bildörrarna på höger sida var helt buckliga. Framdörren gick inte ens att stänga. Skälet till det var att vi hade brassat in i två björkar som visserligen inte var så stora, men som ändå stod pall för en bil. Både pappa och bärgaren trodde att björkarna stöttade upp bilen från att välta ner… De där björkarna fick pappa iaf såga ner så att bilen skulle kunna dras upp lättare.

Lite underhållande att titta på bilen som bärgades var det ändå.

Efter att vi hade vinkat adjö till bilen som åkte vidare till verkstad i Bollnäs så gick vi och lade oss. Själv kunde jag knappt sova men barnen slocknade nästan direkt. Morgonen efter var vi tidigt uppe då jag hade bokat in oss på Härjedalingens första fredagstur. Att hyra bil att ta oss hem i var jag inte speciellt intresserad av.

Nu har det gått några dagar och jag måste säga att jag kände mig låg ända fram till typ igår. Lite dämpad liksom. Jag förstår så klart att jag troligtvis kommer vara med om mycket värre saker än så här i mitt liv men just nu så har det här känts allvarligt. Jag kan liksom inte skratta bort det ännu. Jag förstår att det var en riktigt urklantig grej att köra ner i en slänt, men jag har inte fått så mycket distans ännu att jag kan se tillbaka på det och garva. Jag behöver lite mer tid faktiskt.

Imorgon åker jag och barnen till Mallorca. Det känns både jättehärligt och jätteläskigt. Det känns som att det där stora självklara ansvaret som jag har över mina barns välmående liksom har blivit inringat med fet penna i rött. Det har blivit tydligare. Och lite läskigare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *