Förändring på gång.

Under hösten har en känsla krupit på och satt sig i magen. En känsla som till slut inte har gått att vifta bort. Jag längtar tillbaka till klassrummet. Det var ju aldrig ett medvetet val att verkligen lämna yrket, det var mer slumpen som gjorde att jag tog vad jag trodde skulle vara en paus, men som höll i sig i en massa år. Ett enda läsår jobbade jag i skolan efter att jag avslutade mina studier, och den senaste tiden har jag otroligt starkt känt att jag ju inte riktigt vet vad jag lämnade, och jag vill veta. Vem är jag som lärare? Alla mina år i den här branschen har givetvis format mina tankar kring allt som rör skola, undervisning och förhållningssätt och nu vill jag pröva dem på riktigt.

Det var ett på sätt och vis självklart beslut att fatta, och samtidigt inte. Jag älskar, fullkomligen älskar, mina chefer på det lilla bolag där jag har jobbat de senaste åtta åren, och jag trivs otroligt bra med mina kollegor i det helt enorma bolag där jag har jobbat som konsult de senaste arton månaderna. Jag vet också att jag skulle ha blivit erbjuden en tjänst där, vilket hade kunnat leda till spännande saker framåt. Men, jag bara måste tillbaka till skolan. Måste.

Jag berättade om mitt beslut för mina chefer i höstas, så att de skulle vara förberedda på att jag inte skulle vara kvar i en evighet, men ingen av oss hade nog kunnat tro att jag skulle säga upp mig så snart, redan inom några veckor. För vips dök en annons upp om en full tjänst i svenska på högstadiet här i Tyresö som jag bara inte kunde låta bli att söka. Och jag fick det.

Idag jobbade jag min sista dag på mitt konsultuppdrag och jag lämnade kontoret alldeles överväldigad av alla fina ord jag har fått från mina fantastiska kollegor. Hela dagen har folk droppat in i vårt rum för att kramas hejdå. När jag lämnat skrivbordet för en stund så har jag flera gånger kommit tillbaka och mötts av små gåvor väntandes på mig bredvid datorn. Avslutet kulminerade i att jag och min kollega stod och snyftade farväl på Gullmarsplan. Den här dagen går med andra ord till historien som otroligt känslofylld, och imorgon jobbar jag min sista dag med Frida och Annica på TÄNK OM. Jag kan inte ens tänka på det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *