Minnesstund och brunch.

Jag är nästan fyrtio år gammal men har fortfarande inte behövt sörja en närstående som har gått bort. Jag har aldrig ens gått på en begravning. Min pappous (farfar) är nog den närmsta jag kan komma på och han gick ju bort på Cypern. Där begravs man inom bara ett par dagar så ingen av oss i Sverige var på plats, förutom min pappa som redan var där när pappous dog.

Det är ju egentligen inte något att klaga över. Att jag har alla mina närstående kvar hos mig är en välsignelse, men jag som är lite praktiskt lagd tänker också att döden ska vara en del av livet. Jag inbillar mig att det är kulturella skillnader som spelar in här och att vi i Sverige inte pratar om död som något vi behöver hantera eller planera för. Det är som att vi duckar för det faktum att att dö är något vi alla kommer göra, förhoppningsvis efter att vi har levt ett långt och friskt liv.

Ett sådant liv hade Js mormor levt men i somras somnade hon till slut in hemma i sin säng. Idag samlades vi alla i minneslunden i Skogskyrkogården för att ha en tyst fin stund tillsammans, sen åkte vi till Långbro värdshus och åt brunch. Vi ses sällan allihop, med hela familjen på Jeanettes sida, och även om omständigheterna hade kunnat vara roligare, så var det trevligt att se allihop igen. Vi lämnade restaurangen med planer om att träffas så här allihop varje år i augusti. Jag, som älskar traditioner, är gärna med och skapar nya.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *