Vi har haft turen att ha en bebis som inte har några vakenperioder på nätterna. När han vaknar tar jag bara över honom till vår säng och då somnar han om i stort sett samma sekund som han nuddar madrassen. Inatt var ett undantag. Hoppas jag.

Kvart i tre vaknade jag av att han stod i sin säng, precis bredvid mig, och snyftade att han ville komma över. Jag tog över honom men inte somnade han för det. Han låg och pratade, drog mig i håret, kröp omkring i sängen, ja allt utom att just sova. Först halv fem lyckades J få honom att sluta ögonen och ge sömnen en chans. Som sagt, det var ett undantag!

Vi vaknade imorse, inte utvilade, men redo att packa in oss i bilen. Vårt mål: Hälsingland! Malte hatar att åka bil. Han kan hinna börja protestera bara på den korta stund det tar att åka ner till Sickla. Inga undantag den här gången tyvärr då han skrek till han somnade. Tur att det inte är en alltför lång bilresa.

I höjd med Upplands Väsby insåg jag art jag glömt både leg och körtillstånd hemma! Åååh så dumt! De här dagarna skulle ju ägnas åt övningskörning! Tack vare min glömska får vi nöja oss med den tre kilometer långa grusvägen härifrån till Bollnäsvägen som övningsplan för här är risken minimal för poliser. Men ändå, åååååh så dumt!

Min mamma säger att min pappa blir yngre varje gång Malte kommer hit och det kan nog stämma. Att han älskar att leka med barn visste vi redan sedan tidigare, men det här slår alla rekord. De har väl lekt och dansat med varandra i åtta timmar i sträck idag. För så länge har Malte varit uppe nämligen. Halv ett vaknade han i bilen hit och halv nio lyckades J få honom att somna, efter protester ska jag tillägga.

Och så Silje då! Hon är äntligen hemma och det enda hon gör är att sova. Det har visserligen varit en regnig dag, och då brukar ju katter sova, men hon är nog ändå tröttare än vanligt. Efter en månad där hon förmodligen har varit på helspänn tjugofyra timmar om dygnet kan hon äntligen slappna av! Pluttan!