Ostörd sömn.

Jag tror att det var Gudiol som delade en nyhet som dök upp i mitt flöde. Den handlade om nån studie som handlade om att nyblivna föräldrar kan ha ända upp till sex år framför sig med sömnbrist, eller åtminstone störd sömn. Det kan ligga något i det men jag har knappt tänkt på att jag blivit störd på natten. Inte förrän nu.

För bara några veckor sedan slutade Anton komma över till oss på nätterna, han bara slutade från en natt till en annan. Från ingenstans. Och först då insåg jag vilken skillnad det är att få sova en hel natt utan att bli störd. För även om Anton inte väckte oss med flit så var det ju svårt att låta bli att vakna till när han klättrade upp i sängen och kröp ner mellan oss. Det störde. Men det verkar vara ett minne blott. Den senaste tiden har jag dessutom haft lättare att gå upp på morgnarna och det är givet att det har med sömnen att göra. Fantastiskt!

Störd sömn 2009-2019. Det var då det!

Sportlov.

Vi har sportlov den här veckan. Jag var väl den enda personen på skolan som tyckte att det var onödigt (pajar ju min planering för terminen) men nu får jag acceptera läget. Mina barn klagar inte iaf. Malte håller till i Huddinge på ett innebandycamp och Anton tycker att det är jättelyxigt att få vara ledig.

Vi har inga planer för veckan egentligen (jag kommer ju jobba en del, kan inte låta bli) och eftersom vi inte har någon bil så får vi nöja oss med småutflykter. Idag tog vi en promenad i solen till biblioteket och Claras, det var urmysigt i det lilla. Plusgrader, fågelkvitter och knoppar på grenar. Inte långt kvar till tussilagon nu! 🙂

Här går det undan!

Oj vad tiden går fort! Vi är redan inne i februari, vad hände? Vips var jag dessutom 37 år gammal. Märkligt egentligen, hur den där siffran blir mer och mer oviktig. När jag började jobba och mina elever undrade hur gammal jag är så svarade 37. Trodde att jag var det. Kändes som att jag hade varit det länge. Sen började jag räkna… 1982… Näe, först i torsdags blev jag faktiskt så gammal på riktigt.

Tiden går ju som bekant väldigt fort när man har roligt. Väldigt. Jag är redan inne på min femte arbetsvecka och jag känner mig både mitt uppe i det, inne i rutinerna, samtidigt som jag fortfarande kan stå med ena foten utanför skolan och titta in i verksamheten utifrån. Det är väldigt intressant, och jag funderar på hur länge jag kan ha det perspektivet. Hur lång tid tar det innan jag är helt indragen i skolvardagen? Hur länge kommer jag ifrågasätta saker och inte bara gå på rutin? Jag vet inte. Man blir ju en del av bubblan väldigt fort. Än så länge trivs jag hur som helst väldigt bra! Och min kaffekonsumtion har gått ner till nästan oacceptabla nivåer. Det där med att resa på sig och gå till kaffemaskinen när man ville ta en mikropaus är ett minne blott.

På andra sidan.

Den här lille korven har några tuffa dagar bakom sig men nu verkar det värsta vara över. Det började med lite magont på lördagen, och det kan man ju ha så vi tänkte inte mer på det. Sånt sover man bort typ. Men det gjorde varken han eller vi för någon vidare sömn blev det inte för någon av oss. Under natten till måndagen hade vi knappt sovit en minut och den lille femåringen hade så otroligt ont. Han slängde sig runt i sängen, vände och vred och kved sig igenom smärtorna som kom i intervaller. Efter samtal mitt i natten till 1177 blev vi rekommenderade att åka in till akuten så J åkte in, men blev hemskickad efter fem minuter. Efter kläm på magen konstaterade man att det inte var blindtarmen och då var det inte akut. Jag köper det såklart, men det hjälpte ju inte Antons smärtor så lite frustrerande var det.

Klipp till natten mellan måndag och tisdag och natten var olidlig. Jag har aldrig sett Anton ha så ont, hjärtskärande. Efter tre dagars smärta, ingen sömn och ingen mat så åkte J därför in till närakuten igårmorse. De remitterades vidare till Astrid Lindgren (Malte blev väldigt förvånad att man måste åka hela vägen till Småland :)) då man inte kunde utesluta blindtarmen ändå, och efter några timmars vistelse där, med ultraljud, kläm på mage, blodprov och urinprov kunde körtelbuk konstateras. Jag har aldrig hört talas om det tidigare men om jag har förstått det hela rätt så är det som en smärtsam förkylning, ett virus, som sätter sig i magen. Virus lika med läker ut av sig själv.

Tuffa dagar alltså, men med tumme upp från läkaren att ge lite tyngre smärtstillande än barnalvedon så känns det lite bättre för oss alla. Anton har ätit pommes frites och glass och inatt fick vi alla sova – äntligen! Inom kort är han åter som ny!

Sköna vinterland.

Vintern är här! På riktigt! Minusgrader man kan lita på, och tillräckligt med snö för att få ordentlig vinterkänsla. Och när nu ljuset börjar återvända så finns det ingenting att anmärka på, den här tiden på året är magisk. Jag njöt imorse när jag tog en promenad i solen till frisören för att piffa till lite. När jag var där i november senast så lämnade jag salongen med att ha bokat nästa tid till idag. En strategi att fortsätta med för i vanliga fall skjuter jag på de där frisörbesöken och vips så har det gått tio månader sedan det senaste besöket.

Medan jag blev lite finare i håret åkte resten av familjen till en innebandymatch på min gamla skola Myrsjöskolan i Orminge, så när jag kom hem från frisören hade jag huset helt för mig själv. Det är verkligen inte varje dag det händer. Jag började göra lite nytta och plockade lite, dammsög nedervåningen och smorde in mina skor (!) men sen minsann, sen satte jag mig och läste. Bara för min egen skull. Helt ostört. Helt fantastiskt.

Trött och glad!

Syns det att jag är lite trött? 😊 För jag är ju det, men samtidigt så energifylld! Det är alltid tufft att vara ny på jobbet med allt det nya man möter. Nya kollegor, nya rutiner, nya inloggningsuppgifter, ny kultur, och när man dessutom snabbt som attan vill lära sig namnen på alla sina kollegor och elever (180 stycken som jag i olika grad ansvarar för) så är man ju trött när man kommer hem på eftermiddagarna. Men det är så fantastiskt roligt, jag ångrar mig inte en sekund!

Jag har fått en väldigt bra start på skolan. Som kontorsråtta har man ofta en liten mjukstart. Men kanske får jobba parallellt med någon under några dagar eller veckor för att komma in i saker och ting. I skolan fungerar det ju inte riktigt så, utan som lärare blir man ju ”inkastad” i jobb från dag ett. Det är bara att ge sig ut i klassrummet, möta eleverna och dra igång på en gång. Det går liksom inte att ha det på något annat vis – och – det funkar det med! Efter knappa tre veckor på jobbet känner jag ändå att jag har haft en riktigt bra introduktion där vi medvetet har sett till att undvika korvstoppning.

Och! Så fantastiskt härligt det är att slippa sitta i köer på Nynäsvägen varje dag. Bara det är värt mycket! 🙂

Godislöfte – check!

Förra jullovet bestämde Malte sig, något spontant, för att ha godislöfte under hela året 2018. Han var väldigt bestämd men jag hade ändå aldrig kunnat tro att han skulle klara det så fint som han har gjort! Det var ju ändå ett ganska hårt godislöfte då det inte enbart innefattade godis utan även chips (snacks) och läsk. Jag hade trott att det skulle bli lite gnäll över formerna för detta avtal, iaf efter några veckor, men han har inte knorrat EN ENDA gång. Helt otroligt bra jobbat!

Vi har visserligen tillämpat några undantag från avtalet under året, men det har varit helt och hållet på vårt initiativ. Som när vi åkte till Mallorca i somras, eller när det var dags för julbord. Då måste man faktiskt få äta julgodiset och dricka lite julmust. Samma undantag gällde på julaftonen ska tilläggas. Men på Halloween blev det inget godis. Inte heller under påskhelgen. På kalas har han tagit emot godispåsen (och helt ärligt hade han ju kunnat äta upp allt utan att vi hade märkt något) och lämnat över den till sin lillebror när han kommit hem. Så himla fint! Anton har ätit sitt lördagsgodis precis som vanligt, och Malte har suttit bredvid helt obrydd. Hela året. Så cool!

Nu mot slutet har han sett fram emot att detta godislöfte ska ta slut, och han har inte varit sugen på att förnya det om man ska säga så 🙂 Så inatt, strax efter tolvslaget, fick han ett kuvert med sin belöning i. Sen satte han sig och åt några godisbitar. Det var han verkligen värd, jag är så galet stolt och imponerad över hans vilja och hängivenhet till ett löfte!

Nyår 2018.

Nyårsaftonen blev en stillsam historia och det är jag så tacksam för. Vi har aldrig firat nyår själva förut, bara vi fyra, och först tänkte jag att det skulle bli lite halvtrist. I lugnaste laget. Men det var underbart att fira utan att behöva förbereda en massa och stressa kring det. Jag inledde min nyårsafton med ett jympapass på Friskis med Malin. Om jag var lite småseg innan så var jag allt annat än det efteråt, otroligt energigivande. Alla är på världens bästa humör, det är en speciell stämning på nyår. Kul att köra jympa också, brukar annars sätta mig på spinncykeln.

Efter träningen skrotade vi hemma och jag fixade lite med desserten. Jag bytte om till klänning och smackade på lite smink, men varken min man eller barnen ville byta ut sina mjukisar. ”Det är ju det som är hela fördelen med att fira ensamma!” 🙂 J skötte maten (en perfekt köttbit i sous viden) och stunderna som blev över spelade vi fotboll och vampyrjakten. Och när kvällen kom åt vi oss mätta och spelade lite till.

Anton gav upp vid 23-tiden men tolvslaget är viktigt för Malte så han håller sig alltid vaken. Då vill han ut och titta på fyrverkerier! Det smällde väldigt mycket omkring oss men dessvärre såg vi ganska lite på himlen. Jag och Malte tog en promenad ner till ängen i hopp om att kunna se bättre där men icke, allt smälldes av långt bortom träden. Vid halv ett låg jag i sängen, redo för sömn 🙂

Nyårsdagen har varit seg men då kvällen var helt alkoholfri så vaknade jag utan huvudvärk. Underbart! Efter sovmorgon och en lugn förmiddag kom Kaj&Maria och Oscar&Janah över för att äta Vasilopita. Barnen hade varit väldigt förväntansfulla inför eventuell ”vinst” hela förmiddagen så det blev viss besvikelse när pengen hittades i Js bit. Han har ett turår framför sig! 🙂

Nyårskrönika 2018.

2018. Året då bloggen inte alls fick den uppmärksamhet som den fått tidigare. Det finns nog flera skäl till det. Lusten har inte alltid varit på topp. Jag har fotat mindre än vanligt. Barnen blir större och det finns mycket av deras liv som jag inte vill publicera på nätet. Och jag har stundtals helt enkelt glömt bort att blogga. Så när jag nu skulle gå tillbaka och titta på året som har gått så gick det fortare än vanligt då det helt enkelt inte finns lika många inlägg att plöja mig igenom. Det betyder på intet vis att det har varit ett händelselöst år. Snarare tvärtom. Ett riktigt bra år har det varit dessutom, 2018 har definitivt levererat!

Vi inledde året med att fira nyårsafton tillsammans med  Vickan och Henke. En väldigt lugn kväll (det var nog ovant för vårt sällskap :)) och det jag minns allra starkast var hur jäkla god middagen var. Henke hade lagat köttet och det var mörare än någonting annat. Jag fick dessutom pengen i Vasilopitan, kan man börja året på bättre sätt?! 🙂

Något som jag hade glömt, men som bloggen påminde mig om, var hur glad jag var över min födelsedag. Mycket pga att min älskade make hade ställt sig och bakat sina livs första morotsmuffins med frosting! Tänk att man kan bli så lycklig för så lite <3 I födelsedagspresent fick jag bl a biljetter till en av de sista föreställningarna av Book of Mormons. Den svenska produktionen fick inte sina rättigheter förlängda så de fick stänga efter bara något år i Stockholm, och jag är så glad att vi hann se den. Otroligt bra!

Den mörka våren bjöd på fler höjdpunkter, bl a pulkaåkning och Yasuragi. Den senare hade precis öppnat efter renovering och jäklars vilket uppsving! Det var underbart att vara där innan ombyggnationen, men nu är det till och med ännu lite bättre.

Barnen fick en liten kusin i mars, lille Otto, som de är överförtjusta i.

Påsklovet tillbringade vi hos mina föräldrar på Cypern. Det är verkligen den bästa tiden på året då det är lagom varmt och allt är grönt och frodigt. Vi badade, åt gott och åkte på utflykter, bl a till den ockuperade sidan av ön. Jag tror att det var väldigt svårt för barnen att förstå hela konceptet att deras pappous barndomsområden ligger otillgängligt, men det kändes viktigt att ändå visa.

Våren kom till slut, och det med buller och bång! Det blev varmt väldigt fort och vi passade på att njuta så mycket vi bara kunde. Värme här i Sverige är ju ingen man kan räkna med och vi tänkte att det var bäst att passa på. Snart försvinner den väl… Vi såg till att premiärgrilla, vi satte igång poolen och vi åkte upp till Stugan en sväng.

Den 29 maj var en stor dag för då minsann, då fick vi äntligen gräva ner syrener i trädgården! Det hade ju inte varit en big deal i vanliga fall, men då denna syrenplantering varit en följetong som heter duga så var det här faktiskt en stor sak. Äntligen! Nu är det bara att hoppas att de tar sig och växer på.

I juli var det dags för semester. Den inleddes dessvärre på sämsta sätt (går till historieböckerna som 2018 års sämsta dag av flera anledningar) genom att jag på allra klantigaste vis körde av vägen när jag och barnen skulle lämna Stugan, och bilen hamnade nere i slänten. Jag kan fortfarande tänka på den händelsen ibland, och det går en rysning genom kroppen när jag tänker på hur både bärgaren och pappa stod och funderade på om bilen hade kunnat välta över på sidan eller taket, om det inte hade varit för de två små björkar som bilen landade och lutade sig mot. Det kan jag inte sluta tänka på. De där björkarna fick för övrigt sågas bort för att kunna dra upp bilen.

Bara dagar efter den där olyckan åkte jag och barnen till Mallorca för en veckas semester. Jag hade tre veckors semester själv med barnen innan J skulle ansluta, och jag kände att jag inte skulle orka att hålla dem sysselsatta så länge. Jag köpte mig alltså fri genom ganska tätt inpå att boka in oss på en vecka på orten Cala d’Or nere i sydöstra hörnan av ön. Vi hade en grym och väldigt avkopplande vecka men jag tror att vi alla tre är överens om att vi hade haft en ännu bättre vecka om J hade varit med.

Vad vi inte visste i våras, när värmen slog till med buller och bång, var att värmen skulle hålla sig kvar länge länge. Temperaturen låg kring trettio grader varje dag – i Stockholm! Det var jobbigt men samtidigt underbart att aldrig behöva fundera på vad det skulle vara för väder dagen efter. Det var väldigt stabilt och pålitligt 🙂 Och när man väl vant sig så var ju inte värmen så mycket att sucka över längre.

Vi kunde med andra ord njuta av svensk sommar när den är som allra bäst. I vanliga fall är det ju lite småkallt på kvällarna, men den här sommaren kunde man sitta ute i klänning hur länge man hade lust. En massa bad blev det och poolen användes flitigt också kan jag säga. Bra investering hittills!

I mitten av juli tog vi en tur till Astrid Lindgrens värld. Vi var där för fyra år sedan så vi kände att det var dags för Anton att få uppleva det också. Vi hyrde oss en liten campingstuga att bo i, och det tyckte barnen var väldigt spännande. Våningsängar och inget rinnande vatten – sånt är dessa barn inte vana vid 🙂 De hade nog beskrivit det som väldigt exotiskt om man hade frågat. ALV levererade precis som förra gången, med det lilla minuset att det var tufft att sitta i den gassande solen för att titta på föreställningarna. Det stora plusset var att vi fick besöka Bröderna Lejonhjärtas del, den som inte var färdigbyggd och därför stängd när vi var här förra gången. Så otroligt coola scener, absolut hela områdets bästa miljöer!

Den här sommaren var verkligen fantastiskt, vädret möjliggjorde att man faktiskt inte hade behövt göra en massa utflykter utan vi hade kunnat hänga hemma hela lovet. Barnen verkade aldrig tröttna på att bada i poolen vilket var väldigt bekvämt för oss. En dag tog vi oss iaf till Gröna Lund, det har nästan blivit en tradition nu då vi för tredje året i rad åkte dit med Malin och Vilde. I sommar är småsyskonen så pass stora att de nog vill och kan hänga med de också, men då får nog papporna följa med också!

Det blev inte bara en sväng till Mallorca den här sommaren utan vi åkte faktiskt till samma ö i slutet av sommarlovet också. den resan var bokad sedan länge. Vi åkte till Sunwing i Cala Bona, ett ställe vi har varit på förut. Väldigt avkopplande, en riktigt skön semester, men Sunwing känner jag mig nog klar med nu. Fast det har jag ju sagt förr så det kanske blir en tur till iaf…

I september var det dags för val, och så här vid årsskiftet vet vi ännu inte riktigt hur det gick… September innehöll också en weekend för mig och J då vi åkte till Rom. Jag hade länge sett fram emot att åka dit men det blev liksom aldrig av. Äntligen bokade vi in och äntligen fick jag se den här fantastiska staden! Wow säger jag bara!

Under hösten hände det som nog är det största under det här året. Något som jag inte skrev om här på bloggen. Jag började fundera över min arbetsbana och hur den tog en Anna väg än vad jag hade tänkt. Det är ingenting jag ångrar en dag, men jag kände att jag inte riktigt vet vad jag lämnade när jag lämnade läraryrket. Jag behöver få veta det och därför fattade jag det stora beslutet att gå tillbaka till skolan. Det var verkligen ett stort beslut, jag tror att det är är väldigt få människor som förstår vad jag har haft på TÄNK OM, och vilken otrolig förmån det har varit att få vara en del av det fantastiska lilla bolaget. Den gemenskap vi har haft i vår lilla stab är något jag aldrig kommer uppleva igen, det är nåt jag är väldigt säker på. Men var sak har sin tid och nu är det tid för skolan och klassrummet. Därför avslutade jag höstterminen med att tacka för mig för den här gången, det var väldigt omtumlande dagar.

Och så kom vintern och julen. Ledighet. Hittills har vi haft en urhärlig ledighet där vi har tagit det väldigt lugnt. Det märks att barnen varit trötta och har behövt ledigheten, det märks inte minst på hur nöjda de verkar vara med att hänga hemma och slappa. Spela spel. Titta på film. Gissar på att det blir lite mer liv i dem under veckan som kommer, då känner de sig troligtvis utvilade och vill dra med sig mamman på utflykter. Och det kan jag väl ordna 🙂

Ikväll firar vi vår nyårsafton ensamma, bara vi fyra. Från början hade vi tänkt att vi skulle resa bort över nyårsaftonen och gjorde därför inga planer. När vi sen bestämde oss för att hänga hemma så landade vi i att fira bara vi, och jag ser så mycket fram emot det! Vi ska äta god mat, spela spel och fira in 2019! Gott nytt år!

 

Första på tjugo år.

Ja, det var väl ungefär så länge sedan jag åkte skridskor sist. På nån idrottsdag i gymnasiet skulle jag gissa på. Men idag minsann, idag ställde jag mig på isen igen!

Barnen har ju jullov och jag hade tröttnat på att hänga hemma. Igår gav vi oss faktiskt iväg utanför kommunen och gick på bio i Heron City, men annars har vi verkligen vilat upp oss hemma. Men man tröttnar även på vila jag jag meddela, så skridskor fick det bli. Malin&co var inte svårövertalad så vips så stod vi där med nysnörade blad och var redo att ge oss ut i rinken. Malte har ju åkt tidigare, tack vare svensk skola som drar iväg barnen på sånt här, men för Anton var det allra första gången. Så förväntansfull! I början trippade han över isen, hårt hållandes i min hand, men efter ett tag tryckte modet på och han vågade ta sig framåt utan mig. För min egen del tyckte jag att det gick över förväntan! Jag har inte åkt mycket skridskor i mitt liv, det har väl mest varit på skolans idrottsdagar, så någon vidare flink skridskoåkare var jag inte för tjugo år sedan. Jag får ändå lov att säga att jag idag tog vid där jag slutade, det gick ju riktigt bra! Kul var det också! 🙂