Årskrönika 2020.

Ja, vad ska man säga. 2020 har ju varit ett år som går till historieböckerna som ett riktigt jäkla skitår. Men det började bra, det gjorde det. Intet ont anande firade vi in det nya året på Playitas på Teneriffa. J ville att vi skulle åka dit och ja, jag måste säga att jag blev glatt överraskad av konceptet ”träningsresa”. Vi kunde träna hur mycket eller hur lite vi ville. Det fanns möjlighet att äta både nyttigt och onyttigt och trots att vi hängde kvar på resorten i en hel vecka så blev jag inte uttråkad. Vi lämnade ön med inställningen att hit återvänder vi!

Tidigt under året började vi höra talas om ett virus som härjade långt bort i Kina. Tanken slog mig aldrig då att det skulle kunna nå oss, naivt jag vet. Det var inte förrän vid sportlovet och då många blivit sjuka på skidorterna i Italien som jag förstod att det vad givet att vi inte skulle vara förskonade här i Sverige, men jag tror inte att någon av oss förstod hur det skulle påverka oss på riktigt. Hur människor skulle dö. Hur personal i vården skulle arbeta sig svettiga och genomtrötta. Att vi i skolan skulle bli påverkade förstod jag inte riktigt heller förrän jag stod mitt uppe i det och både elever och personal blev sjuka och droppade av som flugor.

Med detta sagt så var våren inte bara elände. Det var ju vår. Dagarna blev varmare. Ljusare. Hur eländigt det än är frodas ju våren av hopp och framtidstro. Dessutom bjöds vi inte på bara en utan två småkusiner i familjen. Lille Ebbe och lille Teodor.


Bara för dokumentationens skull. Under 2020 klev vi på genom bakdörrarna. Bilden är tagen under första veckan av detta system, sen blev avspärrningen lite snofsigare med skyltar och tydlighet.

Sommaren har nog aldrig varit så efterlängtad som den var i år. I juni var jag helt utarbetad och behövde vila. Framför mig hade jag en sommar med just det. Inga extravaganta planer, vi höll oss mest hemma i Tyresö, och vi kunde glädjas åt att det där covidviruset inte orsakade lika mycket skada som under våren. Siffrorna dalade och det var var nästan som vanligt.

Det bidde ingen utlandsresa i år, det rann liksom ut i sanden under våren när man helst skulle hålla sig hemma. Istället bokade vi ett hus i Järvsö där vi bodde i en vecka med Kaj&Maria och Oscar&Janah. Härligt med en vecka som bröt mot vardagen. Jag vill minnas att vi hade lite otur med vädret (signum för hela sommaren?) men några bad i sjön blev det och några utflykter tog vi oss ändå iväg på.


JärvZoo. ”Håll avstånd”. Japp, det är vad vi har gjort i år. Utanför arbetstid alltså…


Otto i svampskogen i Trolska skogen.

En fin dag dag att minnas var den när vi åkte på en liten utflykt till Mariefred. The little things, ni vet. Hjälp vad gulligt det är där!

Till stugan fick det bli en sväng också. Eller blev det två, jag minns faktiskt inte… Fiske och blåbär. Pussel och Skip-Bo. Och bangolf i regnet. Vad gör man inte när man är uttråkad en kall och regnig sommar?

När hösten kom var jag utvilad och redo för ett läsår. Tur att jag är naivt lagd för jag var helt oförberedd på vad som komma skulle. Skygglapparna på och med förnekelse som andranamn jobbade vi på ”som vanligt”, med kollegor och elever som droppade av en efter en. Arbetsbelastningen var enorm. Jag arbetade bort hela höstlovet så när jullovet till slut kom var jag i stort behov av vila och lata dagar hemma.


Julen firade vi med delar av familjen, den del som vi har umgåtts med under hela det här året. Det blev så stillsamt som det kan bli med nippriga barn och det var precis vad jag behövde. Lite ro och glädje. Nu är vi inne på årets sista dag, en dag när man gör upp planer och löften för året som ska komma. Jag tror inte att jag är ensam om att inte våga göra det den här gången. Det finns en strimma hopp, vaccinen är ju på utrullning, och kanske kan 2021 bli bättre än 2020. Låt oss ändå hoppas. Lite.

En fruktansvärd höst.

Japp, det här är jag. I mitt vardagsrum, framför Google Meet med en klass framför mig i datorn. Vi hamnade där också till slut. Distansundervisning. Jag har ändå känt en lättnad i att vi inte har haft distansundervisning i Sverige, det är så mycket svårare att bedriva undervisning över nätet, men så här mot slutet av terminen började jag tycka att det psykiskt var tufft att gå till skolan varje dag. Nästan varje dag fick jag ett meddelande om att någon av mina kollegor eller någon av mina elever i någon av mina klasser hade fått covid och varje gång fick jag en klump i magen. Hade jag hunnit jag bli smittad innan hen gick hem? För det här med att hålla distans i en skola är ju ett stort skämt, det vet Folkhälsomyndigheten också. Inte nog med att det är trångt i korridorer och klassrum, hur ska jag kunna hjälpa en elev i ett klassrum där alla sitter tyst och skriver om jag inte närmar mig eleven, sätter mig på huk bredvid hen och viskar så att vi inte ska störa alla andra? Hur ska jag kunna låta bli att luta mig lite lite närmare för att kunna höra vad eleven viskar? Hur ska jag kunna låta bli det? Det är vardag i en skola. Det är så man jobbar, även under en pandemi.

Men så i fredags fick vi informationen om att Region Stockholm rekommenderade att högstadiet nu skulle stänga och istället gå över till distansundervisning. Både skönt och lite pirrigt. Helgen ägnades åt förberedelser och den här veckan tycker jag ändå att allt har gått bra. Det beror kanske också på att det arbetsområde vi jobbade med i åk8 och åk9 redan hade påbörjats i skolan och att den här veckan ändå bara skulle ägnas åt skrivandet. Skönt att jag inte behövde stressa över det.

I stort har ändå hösten varit tuff. Jag döpte inlägget till fruktansvärt och det kanske är en överdrift men otroligt belastande har det varit. De muntliga nationella tog nästan knäcken av mig (hur kan Skolverket mena att de nu inställda skriftliga delproven är mer resurskrävande än de muntliga!?), påminn mig att aldrig någonsin mer genomföra och ansvara för både åk6 och åk9, det blev alldeles för jobbigt. Speciellt en termin när elever är sjuka och man måste göra provet igen när de droppar tillbaka… Man blir liksom aldrig klar.

Covid lyckades jag iaf hålla mig ifrån, trots allt. Iaf vad jag vet. Jag hade en vecka där jag hade tung huvudvärk och då stannade jag hemma. Testet visade dock negativt resultat så det kanske bara var jobb och stress som tog ut sin rätt. Jag tänkte ”unna” mig ett test för att se om jag har antikroppar om några veckor, det vore intressant att se om jag har haft det utan att jag har vetat om det. Eller så kanske jag bara är immun. Med tanke på hur många kollegor och elever jag har haft runt mig som har fått det så är det helt otroligt att jag har klarat mig.

Avslutar med ett par bilder från tidigare i höstas då himlen faktiskt bjöd på lite ljus och det fortfarande var grönt på träden. Mysiga pokemonpromenader har hjälpt mig att överleva den hemska hösten.

Glassfika och kommande renovering.

Vardagen rullar på med oerhört jobb just nu, men några pauser att bryta rutinen blir det. Så här inför utvecklingssamtal och höstlov är arbetsbelastningen hög och då är det tur att jag blir ”tvingad” till att göra annat. Annars skulle jag lägga varenda kväll och helg på att sitta framför datorn… Igår hade jag en middagsdejt med en kär vän och idag fick jag bryta rättningen för att fika hemma hos Jeanette och Kåre. Mycket bra! Vi passade på att ta en stund på balkongen för att tanka ljus.

Mycket jobb som sagt. Förra helgen fick jag den briljanta idén att ta med mina läsförståelseprov till frisören, där fick jag ju massor gjort. Det gäller att vara smart 😉 

Annars rullar livet på som vanligt här i Tyresö. J jobbar mycket hemma och drar det tyngsta lasset när det gäller familjelogistiken. Det är jag så otroligt tacksam för! Något som bryter mot det vanliga är att vi i somras bestämde att vi skulle uppdatera vår nedervåning. Vi skiftade därför matplats och vardagsrum med varandra, kastade ut det gamla och så köpte vi nytt. Vi nöjde oss inte med det utan vi bestämde också att vi vill byta ut vår kamin mot en sötare och nättare variant. När vi byggde huset så blev vår nuvarande en kompromiss (lång historia) och nu är vi trötta på den. Den ska mao monteras ner, en ny ska installeras och när vi ändå håller på så byter vi plats på dörren in till gymmet. Och när man håller på med sådant så är det lika bra att måla om hela undervåningen. Så ni gör vi det. Eller inte vi, men en hantverkare. Och nu ger vi oss alltså in i den snurren – renoveringssnurren. Jag hoppas på det bästa men gör mig beredd på det värsta. Pray for us.

Och så är vi igång!

Yes! Läsåret är igång! Jag har nog aldrig varit så redo tidigare som jag var i slutet av den här ledigheten. De två sista veckorna var givetvis härliga men jag hade inte blivit ledsen om jag hade behövt komma in och jobba tidigare än vad jag gjorde. Jag var klar med lovet. Jag var redo att kicka igång hjärnan – och nu känns det som att vardagen är tillbaka igen. Jag har jobbat i lite drygt tre veckor, varav den senaste med vanliga lektioner, och det är nästan märkligt hur både kropp och knopp så snabbt ställer om till rutiner och fyrkantighet. Som lärare är man ju ganska kantig på så sätt att varenda minut under ens arbetsdag är planerad. Allt är en ruta i ett schema, och det känns tryggt för en rutinmänniska som jag.

I år har jag, utöver undervisning med mina åttor och nior, också klivit in i en ny roll på skolan vilket känns spännande och utmanande. Ännu ett sätt att hålla hjärnan alert. Jag har ju nämligen tänkt bli åtminstone 95 bast, och eftersom jag varken gillar korsord eller soduko så får jag stimulera huvudet på annat sätt 😉

Imorgon blir det kräftor och västerbottenpaj. Något vidare sommarväder ser det inte ut som att vi bjuds på och helt ärligt så gör det mig ingenting alls. När det regnar dagtid är det ok att titta på Netflix, visst är det så det ligger till?

Boda Borg i Oxelösund.

Jag ska medge att jag inte är helt nöjd med den här sommaren. Inte pga att vi inte har åkt utomlands utan mer för att vi har varit dåliga på att hitta på saker. J gick på semester först nu så han har mest haft strödagar lite här och där. Och så har jag i ärlighetens namn varit dålig på att få ändan ur. Vi har därför hängt en hel del här hemma. Avkopplande med stundtals lite tradigt. Men – vi avslutade iaf på topp! Eller jag åtminstone, barnen är ju lediga ett tag till.

Mitt sommarlov avslutade vi med en kort resa resa och övernattning i metropolen Oxelösund. Där ligger nämligen Boda Borg, ett Fångarna på fortet-liknande koncept för de allra flesta. Ett stort hus fyllt av uppdragsrum att ta sig an. Visa var väldigt fysiska där man skulle klättra i ganska avancerade banor, medan andra var på en lite mer lagom nivå. Vissa var enkla medan andra var väldigt kluriga och krävde några gångers försök innan man ens förstod vad man skulle göra. Uppdragsrummen, eller questarna som de kallades, var mycket svårare än vad jag hade trott innan, så vi gick därifrån med sex eller sju stämplar som bevis på att vi hade klarat uppdragen. Vi var antingen för svaga eller för korkade för att klara fler 🙂

Superkul utflykt!

En sväng till Stugan.

Vi behövde en sväng till till Stugan innan den här sommaren skulle ta slut. Förra gången vi var där, i samband med hemfärden från Järvsö, hade vi otur med vädret. Denna gång såg himlen bättre ut.

Det finns hur mycket blåbär som helst ute i skogen, och orimligt mycket bara på tomten, så jag tvingade ut min lilla familj för att plocka till mammas efterrätt. Jag hann knäppa av några bilder innan mina barn tröttnade, men tillräckligt för citronkrämspajen fick vi till slut ihop.

Eftersom vädret visade upp sig från sin bästa sida passade vi på att åka till samma golf som vi testade förra gången vi var här – vi ville visa den för J. Stenö camping ligger verkligen så otroligt vackert till precis vid havet, så det blev en runda äventyrsgolf och sen åt vi en oväntat god lunch på restaurangen. Jag kunde inte låta bli att småsnegla på alla människor som åt där och som jag utgår bodde på campingen. De såg ut att ha så trevligt liksom, medan jag inte kan låta bli hur mycket vi skulle tära på varandra om vi tryckte in oss i en husvagn. Det är ett tålmodigt folk tänker jag.

De resterande dagarna struntade jag i att det var fint väder. Japp, jag hade tagit med mig ett 1000-bitarspussel till Stugan och det satte vi oss (inomhus) och lade tillsammans. Sen köpte vi ett till som vi också hann lägga. Supertrevligt! Barnen var inte intresserade av det (tack för det) utan de ville bara fiska. Bara. Så min pappa hängde snällt med, varje gång. Det blev några abborrar faktiskt, men alla fick åka tillbaka i sjön. Jag är lite glad över det faktiskt – att barnen verkligen tycker att det är själva fiskandet som är grejen, inte att man måste ta vara på och äta upp fisken.

Utflykt till vackra Mariefred.

Mariefred. Det är ett utflyktsmål som har legat på min lista länge men att ta sig dit har liksom inte blivit av. Förrän nu. Planen var först att vi skulle följa med Oscar&Janah till Julita gård men då det visade sig vara stängt så fick vi planera om. Det fick bli Mariefred. Vackra och ursöta Mariefred.

Vi började med att traska in på Gripsholms slott. Jag har svaga minnen av att jag var här med mina föräldrar som liten, jag tror till och med att vi tog en guidad tur, men idag gick vi inte in utan vi nöjde oss med att strosa runt på slottsområdet. Slottet ligger så otroligt vackert precis vid vattnet och man kan inte låta bli att slås av hur mäktigt det är när man går omkring, Det är ju så stort!

Maltes relation till Mariefred är att PAX-böckerna utspelas där så jag hade i förväg sålt in vår utflykt med denna koppling. Jag hade till och med hittat en promenadkarta på kommunens hemsida som lotsar en i PAX-brödernas fotspår. Vi följde den inte till punkt och pricka men många av sevärdheterna passerade vi ändå. T ex slottet (såklart), orangeriet ovan, kyrkan samt Mariefreds skola där ju de fiktiva bröderna går.

Malte tyckte att Mariefred påminde lite om Gränna och jag kan förstå vad han menar. De pastelliga fasaderna mot kullerstenarna och vattnet i kulisserna. Grönskan och de prunkande rabatterna. Det är så här Sverige är som vackrast.

Mariefred var en hit! Perfekt avstånd för en dagsutflykt. Vi hann med att promenera runt stan och ta en glass i hamncafét – och – det regnade inte. Tumme upp på vår åttonde bröllopsdag! 🙂

Siggesta gård.

Vi har haft en dag i Siggesta och oj vilken lyckad dag det var! Jag hade glömt hur himla trevligt det är där borta, det är svårt att bli uttråkad.

Vi kom dit före lunch och inledde vårt besök med att titta på hönsen, testa den lilla hinderbanan och spela bangolf. Så klart. Just denna bana har jag spelat tidigare men då det var för ca tjugo år sedan (herregud) så kunde jag inte njuta av några fördelar. Det gick dåligt, riktigt dåligt, men det var kul ändå. Den här banan är aningens eftersatt men ändå fin då varje bana representerar smultronställen på Värmdö, typ Värmdö kyrka, porslinsfabriken och Gustavsbergs bibliotek.

Efter bangolfen ville vi testa skogshinderbanan så med lite mat i magen promenerade vi bort till skogen. På vägen passerade vi fotbollsgolfen och jag måste säga att det såg ganska kul ut så vi måste definitivt återvända för att testa. Idag hade vi inte riktigt tiden eller orken till det då solen gjorde oss möra.

Åter till skogshinderbanan! Den här tyckte båda barnen var rolig men Anton kanske var lite liten för vissa delar. Han skulle ha behövt längre ben och större muskler helt enkelt 🙂 Han körde på ändå men jag tycker lite synd om honom då han ständigt får känna att storebror ofta klarar saker lättare än honom. Det här är något vi får jobba med, hitta på saker som Anton kommer klara bättre än Malte och där hans lite mindre storlek kan vara till hans fördel.

Födelsedagsfirande, Yasuragi och ännu mer bangolf.

Nu har vi varit hemma i Tyresö ett tag och det känns som att vi gör allt och ingenting. Ena stunden känner jag mig rastlös och tycker att jag har ”slösat” bort vår ledighet på alldeles för mycket hemmahäng, och andra stunden känns det som att jag inte har fått en lugn stund. Sanningen ligger väl någonstans däremellan.

Medan J har jobbat en hel del (hemifrån men ändå) har jag och barnen hittat på saker. Småutflykter som att cykla till bangolfen eller äta glass i centrum.

En helg tog jag och J paus och bodde på Yasuragi en natt. Jag hade bara varit där på vintern tidigare så det var härligt att få uppleva att kunna gå ut till de varma källorna utomhus utan att nästan frysa ihjäl på vägen dit. Eftersom jag var där med J blev det också en hel del bastande vilket också var nytt då jag har skippat det tidigare. Yasuragi är verkligen otroligt avkopplande och det är något visst med att gå runt i sin yakuta precis som alla andra, ingen sticker ut. Middagen var dessvärre en besvikelse, trist och snål, men något annat kan jag inte klaga på, det är underbart där ute i tallskogen.

Väl hemma i Tyresö kom Sofia&Emelie&Nathalie och checkade in under två nätter i gästrummet. Under denna sommar får man göra det bästa av situationen, varför inte semestra hemma hos varandra? 🙂 Vi åt gott, badade, pratade inredning och spelade ännu mer bangolf.


När de checkat ut checkade mina föräldrar in! De hade nämligen tagit sig till Tyresö för att fira allra finaste Malte som fyllde elva år. Bara det är ju galenskap, hur kan det ha gått så lång tid sedan har var en liten korv på inte ens tre kilo? Hur kan den där lilla flurpen ha hunnit bli en ganska vettig liten människa på den här tiden? ❤️ Malte firades som vanligt i solsken på altanen med samma sällskap som vanligt, men vi saknade farfar Anders och farmor Lillan som karantänar sig på Södermalm. Allt var, och är, mao inte riktigt som vanligt.

Trolska skogen och mellanlandning i Stråtjära.

En Otto i svampskogen

Efter en vecka i Järvsö är vi nu tillbaka i Tyresö igen. Borta bra men hemma bäst kan appliceras på den här utflykten också, det är någon speciellt med att rulla in på uppfarten hemma. Den här veckans regn har gjort underverk för färgen på gräsmattan och potatisblasten sträcker sig nu nästan en meter över marken.

Vi avslutade vår tur i Järvsö med en utflykt till Trolska skogen norr om Hudik. Trots att jag hade hört så mycket gott om sagopromenaden blev jag ändå positivt överraskad, det var mycket sötare och mer genomarbetat än vad jag hade trott. Ebbe var kanske lite för liten för att orka hålla intresset uppe så länge (han var mest intresserad av broar) och Malte var kanske aningens för gammal, men han tyckte ändå att det var en mysig utflykt. Det fanns så mycket att se, så många små detaljer utplacerade i skogen! Jag vet inte helt säkert hur upplägget är i vanliga fall men i dessa coronatider fick man boka in sig på en tidsslot och så blev man lotsad runt i skogen. Lite tidspressat var det, man fick skynda lite mellan scenerna så det fanns inte alltid tid att stanna till och titta på allt, men under rådande omständigheter så förstår jag att de behövde göra på det här sättet.

På lördagen packade vi ihop oss från huset vi hade hyrt och åkte sen timmen till Stråtjära och mina föräldrar. J cyklade för att få några mil i benen. I stugan hade vi lite otur med vädret men barnen hann fiska en hel del och de fick sin önskan uppfylld genom att få golfa vid Stenö havsbad. Det senare gjorde vi i regn och stundtals ganska hård vind 😊 Barnen hade golfat där tidigare men för mig var det första gången. Fantastiskt fina miljöer precis vid stranden – och banan var inte fy skam den heller!