Teodor.

Den här våren har ju varit lite fattig när det kommer till det sociala. Vi har fortsatt att träffa Kaj&Maria och Oscar&Janah men i övrigt jag fått nöja mig med mina elever 😉 Och mina fina kollegor förstås, det är inte fy skam! Men annars har det varit lite torftigt. Men – för ett par veckor sedan fick jag ändå till slut träffa min sprillans nya systerson Teodor. Vickan kom ut över dagen och visade upp den lilla gullkorven. Vi tog en promenad till Notholmen och åt lunch och jag fick klämma lite på bebis. Mysigt. Jag har inte så mycket att visa upp från dagen men vill ändå dokumentera det här på bloggen. I give you: Teodor. Ganska lik Anton när han var pytte tycker jag 🙂

Födelsedagsfika i solen.

Topphelg! Strålande sol och värme i luften. Det är det här vi har väntat på. Den riktiga våren. Grönskan. Värmen. Snart ledigheten. Den här söndagen har barnen ägnat åt fotbollsmatcher och poolplask. Jag har varit en god mor och hejat på båda dessa aktiviteter. På eftermiddagen cyklade vi över till Kaj&Maria då det var dags att fira Marias födelsedag. Hon har den bästa tajmingen på sina födelsedagar – den är på något vis startskottet på sommaren för mig. Kladdkakor och glass, ja tack!


Uppfälld stege. Perfekt att leka Bockarna Bruse med 🙂

De här tre kusinerna är så himla gulliga med varandra. Otto tycker givetvis att både Malte och Anton är typ de coolaste och roligaste killarna i stan, han älskar verkligen att leka med de här stora grabbarna. Och det gör storkusinerna också. Jag tror att det är lite småförtjusta i att få vara ”stora”.

Imorgon är det tillbaka till jobbet och jag har ju som princip att inte ha söndagsångest (då är det dags att byta jobb) så det har jag inte, men jag ska inte sticka under stol med att min längtan efter sommarlov är stark. Väldigt stark. Jag tror att mitt misstag var att börja räkna ner till lovet alldeles för tidigt så nedräkningen har varit väldigt lång. Men nu börjar det faktiskt närma sig. En vecka av ”vanlig” undervisning, sen är det en och en halv vecka kvar till sommarlovet.

Nu väntar jag bara på beskedet från FHM gällande sommarplanerna och om de vill att vi ska fortsätta hålla oss hemma. 1-2-timmarsregeln pajar våra semesterplaner då vi har hyrt ett hus i Järvsö. Jag vill vääääldigt gärna åka dit så om de lättar lite på restriktionerna så blir jag himla glad!

En liten kusin till!

På bara ett par veckor har barnen samlat på sig inte mindre än två nya små kusinbebisar. Så kul! I fredags fick vi träffa den yngsta i kusinskaran, lille Ebbe, blott tre dagar gammal. Det här är troligtvis den sista av barnens kusiner. Malte och Anton har fem kusiner, alla pojkar. Lite kul tycker jag då alla mina kusiner bara är flickor 🙂

Här fick Anton ta en titt på navelstumpen. Svinäckligt tyckte han.

Att träffa Ebbe var definitivt höjdpunkten den här helgen. Det var ju långhelg pga första maj och så här på söndagkvällen kan jag konstatera att jag åtminstone är utvilad för jag har inte gjort någonting den här helgen förutom att lägga tjugo minuter på att rensa ogräs…

Påsklov 2020.

Påsklov! Äntligen blev det till slut påsklov. Jag var så otroligt trött när det började närma sig, med hög arbetsbelastning pga många sjuka kollegor och rättning av nationella prov ovanpå det, så det här lovet hade inte kunnat komma mer lägligt. Vi hade inga planer pga covid-19 utan jag och barnen behövde vila hemma. Vi höll oss till den planen. Vädret var helt ok så vi ägnade en hel del tid ute på altanen i solen. Vi har ju världens bästa hörna i lä och det är som att väggarna lagrar värme så det är alltid många fler grader i den där hörnan än ute i solen i gräset. Där satt vi alltså och lapade sol och spelade brädspel. Jag höll mig också till min plan att fortsätta gå upp tidigt på morgnarna. Klockan 06 vibrerade armbandet och då kunde jag utan några problem ta mig upp och så småningom ta mig ut på en morgonpromenad. Kanske blir jag till slut den där morgonpigga personen jag vill vara 🙂

Onsdagen bjöd på extra guldkant då mina föräldrar flög hem från Cypern (tack UD och Apollo för det) och även om vi inte sågs alls så kändes det ändå bra att veta att de från och med nu går att träffa om man vill. När den här smittan väl börjar ge sig eller nåt…

Påskhelgen firade vi lite mindre än vi brukar då farfar Anders och farmor Lillan stannade hemma. Klokt gjort såklart då de är solklar riskgrupp. Vi andra var friska och såg till att fira lite tillsammans med årets första grill. Jag gjorde helt enorma pavlovabottnar som jag täckte med grädde, bär och godis. Supergott men supermycket skulle man kunna säga. Det var ett trevligt påskfirande och kul att se kusinerna röja runt. De är så himla gulliga tillsammans.

När lovet började närma sig sitt slut fick vi också en splitterny början på något. Den där bebisen vi hade gått och väntat på kom äntligen! På annandagen kom Vickan och Henkes lille Teodor till världen och Malte och Anton fick ännu en kusin att röja med. Det senare får vänta lite, först ska han gosas med. Nu har vi en lillkusin kvar att vänta på, sen är vi klara 🙂

En speciell tid.

Oj oj oj. Det är en väldigt speciell tid vi lever i just nu så jag dyker in här på bloggen för att dokumentera det. Tänker mig att jag kanske glömmer alltihop annars. Frågan är bara hur jag ska beskriva den här tiden. Den är liksom extraordinär och helt vanlig på samma gång.

I januari började vi läsa artiklarna om corona i tidningarna. Det var något som hände långt långt där borta i Kina, ett virus som smittade andra på andra sidan jorden. Även om tanken då hade slagit mig att viruset relativt snabbt skulle kunna nå oss i Sverige så hade jag ändå aldrig kunnat tänka mig hur det skulle påverka oss. Hela världen. Det är först nu jag får smaka på vad en pandemi faktiskt är och vad den kan innebära.

Det var under sportlovet, för fem veckor sedan, som jag tror att de flesta av oss här i Sverige började fundera på riktigt över om man själv skulle kunna bli smittad. Många många insjuknade i covid-19 i norra Italien där många skidåkande svenskar tillbringade sitt sportlov. Jag minns att jag tänkte att det självklart var flera av mina elever som var där och jag minns att jag funderade över om smittan skulle spridas på skolan. Att det skulle spridas i hela landet tänkte jag inte på just då utan jag hade mina skygglappar uppe och tänkte ganska smått. Tänkte på mig och just min skola. Det blev ju mycket större än så.

Om man bara ska titta på skolan så har det varit en ganska tuff tid. Jag tyckte att det var som värst för ett par veckor sedan då vi jobbade i någon slags ovisshet. En tredjedel av lärarna och eleverna var hemma, och vi visste inte om skolorna i landen skulle stängas ned.  Skolorna stängdes i land efter land men i Sverige valde man att hålla öppet. Det känns som rätt och rimligt just nu, men för ett par veckor sedan då det kändes så ovisst med otydliga besked, var jag bara stressad och orolig. Jag följde varenda presskonferens, varenda artikel i tidningen. Det var först i förra veckan jag kunde koppla av då det kändes som att des kulle hålla fast vid beskedet att skolorna håller öppet framåt. Huvudvärken släppte, jag kunde tänka klart.

Skolan fick agera symbol för den väg Sverige valde i denna verklighet vi nu står. Skolan fick vara symbol för den lite mer liberala väg vi, till skillnad från resten av världen, valde, med fokus på individens ansvar. Vi är ju ett folk som traditionellt sett lyssnar på vad våra myndigheter säger åt oss, och förhoppningsvis lyssnar vi på de rekommendationer vi ges även n. Det är att t ex jobba hemifrån om man kan. Att våra gamla och andra i riskgrupper ska hålla sig hemma. Att alla som har några som helst symptom ska isolera sig hemma. Just det sistnämnda är ovant. I vanliga fall jobbar man ju trots att man känner sig lite småkrasslig, och så håller man sig hemma när sjukdomen verkligen slår till. Man är nästan tränad i att förneka att man känner sig lite dålig ända tills det inte går längre. Nu ska man plötsligt tänka helt tvärtom. Minsta känning och man ska hålla sig hemma, allt för att undvika att sprida viruset. Att viruset sprids är i sig ok, men det behöver gå långsamt så att vården hänger med. ”Flatten the curve”.

Och nu är vi alla (hoppas jag) försiktiga. På bussen får vi gå på genom bakdörrarna för att minimera risken för föraren som plikttroget kör oss till jobbet. Oss som inte kan jobba hemifrån. Vi får sitta på vartannat säte, sen slås Fullsatt-skylten på. Kassören på Willys sitter bakom plexiglas för att minska risken för smitta. Min lillasyster trycker i sin lägenhet och hoppas på att hon håller sig frisk ända till förlossning. Min föräldrar sitter i lock down på Cypern och hoppas på att det ombokade flyget i maj inte ska ställas in, så som flyget som skulle ha tagit dem hem i lördags gjorde. Och folk jobbar på. Tusentals blir varslade. Vi har fått lära oss ordet korttidspermittering. Vi har fått se pastahyllor gapa tomma. Vi har fått smaka lite på hur vårt samhälle påverkas av en pandemi. Det handlar inte bara om att vi kan bli sjuka, att många av oss dör. Det handlar också om att hålla ett samhälles ekonomi i liv så pass att den så snabbt som möjligt kan återhämta sig efter detta. Det låter så kallt och krasst men det är verkligheten.

Det ska bli skönt med påsklov.

Catan.

Det här är mitt nya fritidsintresse. Jag hoppas att Malte och J fortsätter att tycka att det är roligt för man måste vara minst tre att spela. Jag testade första gången på Student Choice Days innan jul. Det föll in under sannolikhetslära om jag minns rätt. Hur som så spelade jag med mina nior och blev hooked så det fick bli en julklapp till Malte. Så kul! Tar en bra stund att spela och har jättemånga regler att hålla reda på men jag älskart!

Tekniska muséet.

Oj vilken tur att vi inte hade några planer för detta sportlov för oj så besviken jag hade blivit över att inte kunna njuta av dem då. Jag började känna förkylningen komma i förra veckan men jag förnekade den ända in i det sista. Om jag gick till jobbet med feber och värktabletter? Japp, jag erkänner mig skyldig till det. En fjärdedel av kollegiet knaprade Ipren skulle jag tippa på men det är aldrig läge att vara vara hemma sista veckan innan lov, för mycket att hinna med. Konsekvensen av det blev väl att jag blev sjukare än vad jag skulle ha blivit om jag hade vilat i tid, så detta sportlov har hittills tillbringats i mjukisbyxor framför Big Brother. Så – tur att vi inte hade några avancerade planer…

Idag tog vi oss iaf ut och iväg! Ett museibesök stod på agendan, närmare bestämt Tekniska muséet. Sist både jag och J var där var när vi gick i grundskolan så det var ett tag sedan. Vi bjöds på bl a robot- och tevespelsutställning vilket var skoj för oss allihop. Vi såsade runt i några timmar och testade en hel del prylar och manicker, åt lite lunch och avslutade i labyrinter. När vi kom hem kände jag mig lite mör men jag är helt klart på bättringsvägen! Det var väl på tin’!


Det här var en rolig manick. En bilbana där bilen åkte framåt när man gjorde brumbrum-ljud i en mikrofon. Skojsigt!


Det här var nåt slags flipperspel där själva hindren/flipprarna rörde på sig när man pumpade i en cykelpump. Också skojsigt!

Läsutmaning 2019.

Innan jullovet pratade jag med min kollega P om vilka böcker vi ill läsa under ledigheten och han berättade då att han varje år gör en lista på vilka tolv böcker han ska läsa under året. Han läser ju fler böcker än så, jag känner nog ingen som läser så mycket som han, men skälet till att han sätter upp denna utmaning varje år var att det alltid samlas böcker i bokhyllan som får stå, som man inte tar tag i. Det kommer andra, mer intressanta, böcker i vägen och så får dessa böcker stå olästa. Därför lottar han alltid fram tolv böcker bland de titlar som har stått orörda i minst ett år i bokhyllan. Kul idé tyckte jag så här kommer min framlottade lista. Jag har visserligen redan läst några av böckerna, men de ligger med på min ”läsa om”-lista 🙂

januari: De fattiga i Łódź av Steve Sem-Sandberg
februari: Zorro av Isabel Allende
mars: Torka aldrig tårar utan handskar del 1 av Jonas Gardell
april: Kan du säga schibbolet? av Marjaneh Bakhtiari
maj: De fördömda av Joyce Carol Oates
juni: Underdog av Torbjörn Flygt
juli: Marina av Carlos Ruiz Zafón
augusti: Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda
september: Aniara av Harry Martinsson
oktober: Sandor slash Ida av Sara Kadefors
november: Slumpvandring av Majgull Axelsson
december: Möss och människor av John Steinbeck

Nöjda.

Vi har tagit oss hem efter en vecka i som och värme! Nyårsaftonen firades på Fuerteventura och inte heller den här gången orkade Anton hålla sig uppe till tolvslaget. Jag hade gärna gjort honom sällskap och lagt mig tidigare jag med, men Malte såg fram emot att få se fyrverkerierna som de hade riggat nere på stranden under eftermiddagen så jag hade inget annat val än att hålla mig uppe. Medan J hängde på rummet med lillkorven gick jag och Malte ner till strandpromenaden när det började närma sig tolvslaget och även om jag av princip inte är helt förtjust i fyrverkerier så var det ett läckert skådespel vi bjöds på. Sådant går ju inte att fånga på bild så ni får ta mig på mitt ord.

Vi har haft en toppenvecka på Playitas och vi kommer definitivt åka tillbaka igen. Träningsutbudet var bra, med både pass öppna för alla och pass man behövde anmäla sig till. J cyklade en del och jag tog promenad både upp på berget och runt resorten. Det finns längre rutter att ta sig men Anton är för liten för att orka det just nu. Maten var bra (vi hade helpension) och vi har ätit vår beskärda del av all inclusive så jag tycker nog att vi kan uttala oss om detta. Der bjöds på en variation av rätter, med både nyttiga alternativ och nutella att doppa sin donut i 😉

När det gäller vädret vet jag inte om vi hade tur eller om det alltid är så här bra som vi har haft det. Jag hade förväntat mig att det skulle vara svalare men det höll sig kring 22-25 grader varje dag utom den sista då vi hade 19. I solen gassade det på riktigt bra och jag har minsann fått lite färg på näsan. Blåste gjorde det dock, men det var jag förberedd på. Under två dagar tyckte vi att det blåste för mycket för att ligga vid poolen, men övriga dagar tillbringade vi alltid en till två timmar vid poolkanten under förmiddagen. Det stora minuset här var att poolen inte var uppvärmd mer än till typ 21 grader. Alldeles för kallt för mig och jag låg inte i långa stunder…

Anton är oförmögen att hålla sig vaken i en bil eller buss. I detta fall är det transferbussen som tog oss till flygplatsen mitt på blanka dagen.

Årskrönika 2019.

2019 är till ända! Åren liksom rullar på och går in i varandra men 2019 kommer faktiskt sticka ut lite i min personliga historiebok. Detta är nämligen året då jag tog det stora, och min bok modiga, steget att gå tillbaka till min originalplan. Jag gick tillbaka till läraryrket. Men mer om det sen. Året innehöll ju en del annat också faktiskt. Vi inledde året med en Vasilopita och där pengen hamnade i Js tårtbit. Jag vet inte hur mycket tur han har haft det här året men man får väl se det som att det kanske hade gått mycket sämre om han inte hade fått pengen! 😉

Jag minns att jag framåt vårkanten gick och längtade mig blå efter våren. Den var seg, visst minns jag väl rätt? Eller? Jag kan ha helt fel men det är iaf så jag minns den. Den dröjde. Det blev inte varmt. Tills den kom till slut, då blev det ju det, men då hade jag väntat så länge att jag inte var tacksam utan tyckte att det inte var mer än rätt att jag fick njuta till slut.

Sommaren inledde vi med en nationaldagshelg hos mamma och pappa i Stugan. Vickan och Henke åkte dit också. Ju fler desto mer livat och jag hade en skön helg. Barnen ville ju så klart fiska, jag ville mest sitta på min rumpa, och jag tror att vi alla fick lite som vi ville. Vi gjorde dhaktila iaf, det minns jag. De sitter nog kvar på min rumpa nu när jag känner efter…

När sommarlovet närmade sig så var jag så trött, så trött. Att vara rookie på nytt jobb är tufft, jag vågar påstå att det är extra tufft när man är lärare. Och extra lite tuffare blir det när man tar över klasser mitt i läsåret. Så här i beckspegeln tänker jag att jag var en hjälte som orkade vara så trevlig som jag ändå var mot mina medmänniskor, men med ett sommarlov att få varva ned på så blev jag människa igen till slut. Jag såg till att bara göra sådant som jag kände för, så som att koppla av här hemma, läsa, äta kakor och äta glass. Det sitter nog på min rumpa också när jag tänker efter…

Ledigheten bjöd också på ett par veckor på Teneriffa. Vi varvade en del poolhäng med att se oss runt på ön. Eftersom den inte är så stor hann vi se det mesta och jag får fortfarande en klump i magen när jag tänker på hur läskigt jag tyckte att det var att åka runt på de slingriga vägarna uppe i bergen. Jag har verkligen ingen äventyrsgen överhuvudtaget, allt som är yttepytte läskigt slipper jag gärna. Hur som helst var det coolt att se de stora saltvattenpoolerna i Puerto de la Cruz och att få bada i Playa de las Teresitas dit man hade fraktat sand från Sahara för att få en ljus sandstrand. Speciellt.

När sommaren var över det dags för vardag igen (inte mig emot) och båda barnen tog båda stora kliv i skolan. Malte började i mellanstadiet och Anton lämnade åren i förskolan bakom sig och började i förskoleklass. Stort! Jag tycker fortfarande att det känns märkligt att gå förbi förskolan och inte ha ett barn där. Hur länge känner man så?

På höstlovet åkte vi till Barcelona i några dagar. Jag hade länge velat åka dit så nog gjorde vi slag i saken. Barcelona var allt jag hade hoppats, avslappnat och lite sjavigt, samtidigt som det fanns gott om saker att se. Vi hann med det viktiga så som Park Güell och Sagrada Familia, men också att bara promenera runt och se stan. Något som värmde mitt hjärta lite extra var att Malte tyckte så mycket om resan. Han ville se allt! När jag i efterhand frågade honom om vad det bästa med resan var så svara de han att få se Sagrada Familia. Det är ett väldigt gott betyg från en tioåring!

Vi avslutar året här på Fuerteventura. Vi avslutar ett bra år! Den erfarenhet som har utvecklat mig mest det här året är utan tvekan mitt arbete. Jag är så otroligt glad att jag valde att testa att gå tillbaka till läraryrket. Det är något magiskt med att jobba i skolan. Så otroligt slitigt och samtidigt så givande. De små samtalen som ibland glimrar till, den där eleven som tar ett utvecklingssprång. Jag ångrar det inte en sekund. Samtidigt undrar jag hur jag skulle kunna orka med detta till pension. Orkar jag det? Väldigt tveksamt. Men det behöver jag inte fundera på denna nyårsafton. Jag är trots allt bara 37 😉

Gott Nytt År!