En speciell tid.

Oj oj oj. Det är en väldigt speciell tid vi lever i just nu så jag dyker in här på bloggen för att dokumentera det. Tänker mig att jag kanske glömmer alltihop annars. Frågan är bara hur jag ska beskriva den här tiden. Den är liksom extraordinär och helt vanlig på samma gång.

I januari började vi läsa artiklarna om corona i tidningarna. Det var något som hände långt långt där borta i Kina, ett virus som smittade andra på andra sidan jorden. Även om tanken då hade slagit mig att viruset relativt snabbt skulle kunna nå oss i Sverige så hade jag ändå aldrig kunnat tänka mig hur det skulle påverka oss. Hela världen. Det är först nu jag får smaka på vad en pandemi faktiskt är och vad den kan innebära.

Det var under sportlovet, för fem veckor sedan, som jag tror att de flesta av oss här i Sverige började fundera på riktigt över om man själv skulle kunna bli smittad. Många många insjuknade i covid-19 i norra Italien där många skidåkande svenskar tillbringade sitt sportlov. Jag minns att jag tänkte att det självklart var flera av mina elever som var där och jag minns att jag funderade över om smittan skulle spridas på skolan. Att det skulle spridas i hela landet tänkte jag inte på just då utan jag hade mina skygglappar uppe och tänkte ganska smått. Tänkte på mig och just min skola. Det blev ju mycket större än så.

Om man bara ska titta på skolan så har det varit en ganska tuff tid. Jag tyckte att det var som värst för ett par veckor sedan då vi jobbade i någon slags ovisshet. En tredjedel av lärarna och eleverna var hemma, och vi visste inte om skolorna i landen skulle stängas ned.  Skolorna stängdes i land efter land men i Sverige valde man att hålla öppet. Det känns som rätt och rimligt just nu, men för ett par veckor sedan då det kändes så ovisst med otydliga besked, var jag bara stressad och orolig. Jag följde varenda presskonferens, varenda artikel i tidningen. Det var först i förra veckan jag kunde koppla av då det kändes som att des kulle hålla fast vid beskedet att skolorna håller öppet framåt. Huvudvärken släppte, jag kunde tänka klart.

Skolan fick agera symbol för den väg Sverige valde i denna verklighet vi nu står. Skolan fick vara symbol för den lite mer liberala väg vi, till skillnad från resten av världen, valde, med fokus på individens ansvar. Vi är ju ett folk som traditionellt sett lyssnar på vad våra myndigheter säger åt oss, och förhoppningsvis lyssnar vi på de rekommendationer vi ges även n. Det är att t ex jobba hemifrån om man kan. Att våra gamla och andra i riskgrupper ska hålla sig hemma. Att alla som har några som helst symptom ska isolera sig hemma. Just det sistnämnda är ovant. I vanliga fall jobbar man ju trots att man känner sig lite småkrasslig, och så håller man sig hemma när sjukdomen verkligen slår till. Man är nästan tränad i att förneka att man känner sig lite dålig ända tills det inte går längre. Nu ska man plötsligt tänka helt tvärtom. Minsta känning och man ska hålla sig hemma, allt för att undvika att sprida viruset. Att viruset sprids är i sig ok, men det behöver gå långsamt så att vården hänger med. ”Flatten the curve”.

Och nu är vi alla (hoppas jag) försiktiga. På bussen får vi gå på genom bakdörrarna för att minimera risken för föraren som plikttroget kör oss till jobbet. Oss som inte kan jobba hemifrån. Vi får sitta på vartannat säte, sen slås Fullsatt-skylten på. Kassören på Willys sitter bakom plexiglas för att minska risken för smitta. Min lillasyster trycker i sin lägenhet och hoppas på att hon håller sig frisk ända till förlossning. Min föräldrar sitter i lock down på Cypern och hoppas på att det ombokade flyget i maj inte ska ställas in, så som flyget som skulle ha tagit dem hem i lördags gjorde. Och folk jobbar på. Tusentals blir varslade. Vi har fått lära oss ordet korttidspermittering. Vi har fått se pastahyllor gapa tomma. Vi har fått smaka lite på hur vårt samhälle påverkas av en pandemi. Det handlar inte bara om att vi kan bli sjuka, att många av oss dör. Det handlar också om att hålla ett samhälles ekonomi i liv så pass att den så snabbt som möjligt kan återhämta sig efter detta. Det låter så kallt och krasst men det är verkligheten.

Det ska bli skönt med påsklov.

Catan.

Det här är mitt nya fritidsintresse. Jag hoppas att Malte och J fortsätter att tycka att det är roligt för man måste vara minst tre att spela. Jag testade första gången på Student Choice Days innan jul. Det föll in under sannolikhetslära om jag minns rätt. Hur som så spelade jag med mina nior och blev hooked så det fick bli en julklapp till Malte. Så kul! Tar en bra stund att spela och har jättemånga regler att hålla reda på men jag älskart!

Tekniska muséet.

Oj vilken tur att vi inte hade några planer för detta sportlov för oj så besviken jag hade blivit över att inte kunna njuta av dem då. Jag började känna förkylningen komma i förra veckan men jag förnekade den ända in i det sista. Om jag gick till jobbet med feber och värktabletter? Japp, jag erkänner mig skyldig till det. En fjärdedel av kollegiet knaprade Ipren skulle jag tippa på men det är aldrig läge att vara vara hemma sista veckan innan lov, för mycket att hinna med. Konsekvensen av det blev väl att jag blev sjukare än vad jag skulle ha blivit om jag hade vilat i tid, så detta sportlov har hittills tillbringats i mjukisbyxor framför Big Brother. Så – tur att vi inte hade några avancerade planer…

Idag tog vi oss iaf ut och iväg! Ett museibesök stod på agendan, närmare bestämt Tekniska muséet. Sist både jag och J var där var när vi gick i grundskolan så det var ett tag sedan. Vi bjöds på bl a robot- och tevespelsutställning vilket var skoj för oss allihop. Vi såsade runt i några timmar och testade en hel del prylar och manicker, åt lite lunch och avslutade i labyrinter. När vi kom hem kände jag mig lite mör men jag är helt klart på bättringsvägen! Det var väl på tin’!


Det här var en rolig manick. En bilbana där bilen åkte framåt när man gjorde brumbrum-ljud i en mikrofon. Skojsigt!


Det här var nåt slags flipperspel där själva hindren/flipprarna rörde på sig när man pumpade i en cykelpump. Också skojsigt!

Läsutmaning 2019.

Innan jullovet pratade jag med min kollega P om vilka böcker vi ill läsa under ledigheten och han berättade då att han varje år gör en lista på vilka tolv böcker han ska läsa under året. Han läser ju fler böcker än så, jag känner nog ingen som läser så mycket som han, men skälet till att han sätter upp denna utmaning varje år var att det alltid samlas böcker i bokhyllan som får stå, som man inte tar tag i. Det kommer andra, mer intressanta, böcker i vägen och så får dessa böcker stå olästa. Därför lottar han alltid fram tolv böcker bland de titlar som har stått orörda i minst ett år i bokhyllan. Kul idé tyckte jag så här kommer min framlottade lista. Jag har visserligen redan läst några av böckerna, men de ligger med på min ”läsa om”-lista 🙂

januari: De fattiga i Łódź av Steve Sem-Sandberg
februari: Zorro av Isabel Allende
mars: Torka aldrig tårar utan handskar del 1 av Jonas Gardell
april: Kan du säga schibbolet? av Marjaneh Bakhtiari
maj: De fördömda av Joyce Carol Oates
juni: Underdog av Torbjörn Flygt
juli: Marina av Carlos Ruiz Zafón
augusti: Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda
september: Aniara av Harry Martinsson
oktober: Sandor slash Ida av Sara Kadefors
november: Slumpvandring av Majgull Axelsson
december: Möss och människor av John Steinbeck

Nöjda.

Vi har tagit oss hem efter en vecka i som och värme! Nyårsaftonen firades på Fuerteventura och inte heller den här gången orkade Anton hålla sig uppe till tolvslaget. Jag hade gärna gjort honom sällskap och lagt mig tidigare jag med, men Malte såg fram emot att få se fyrverkerierna som de hade riggat nere på stranden under eftermiddagen så jag hade inget annat val än att hålla mig uppe. Medan J hängde på rummet med lillkorven gick jag och Malte ner till strandpromenaden när det började närma sig tolvslaget och även om jag av princip inte är helt förtjust i fyrverkerier så var det ett läckert skådespel vi bjöds på. Sådant går ju inte att fånga på bild så ni får ta mig på mitt ord.

Vi har haft en toppenvecka på Playitas och vi kommer definitivt åka tillbaka igen. Träningsutbudet var bra, med både pass öppna för alla och pass man behövde anmäla sig till. J cyklade en del och jag tog promenad både upp på berget och runt resorten. Det finns längre rutter att ta sig men Anton är för liten för att orka det just nu. Maten var bra (vi hade helpension) och vi har ätit vår beskärda del av all inclusive så jag tycker nog att vi kan uttala oss om detta. Der bjöds på en variation av rätter, med både nyttiga alternativ och nutella att doppa sin donut i 😉

När det gäller vädret vet jag inte om vi hade tur eller om det alltid är så här bra som vi har haft det. Jag hade förväntat mig att det skulle vara svalare men det höll sig kring 22-25 grader varje dag utom den sista då vi hade 19. I solen gassade det på riktigt bra och jag har minsann fått lite färg på näsan. Blåste gjorde det dock, men det var jag förberedd på. Under två dagar tyckte vi att det blåste för mycket för att ligga vid poolen, men övriga dagar tillbringade vi alltid en till två timmar vid poolkanten under förmiddagen. Det stora minuset här var att poolen inte var uppvärmd mer än till typ 21 grader. Alldeles för kallt för mig och jag låg inte i långa stunder…

Anton är oförmögen att hålla sig vaken i en bil eller buss. I detta fall är det transferbussen som tog oss till flygplatsen mitt på blanka dagen.

Årskrönika 2019.

2019 är till ända! Åren liksom rullar på och går in i varandra men 2019 kommer faktiskt sticka ut lite i min personliga historiebok. Detta är nämligen året då jag tog det stora, och min bok modiga, steget att gå tillbaka till min originalplan. Jag gick tillbaka till läraryrket. Men mer om det sen. Året innehöll ju en del annat också faktiskt. Vi inledde året med en Vasilopita och där pengen hamnade i Js tårtbit. Jag vet inte hur mycket tur han har haft det här året men man får väl se det som att det kanske hade gått mycket sämre om han inte hade fått pengen! 😉

Jag minns att jag framåt vårkanten gick och längtade mig blå efter våren. Den var seg, visst minns jag väl rätt? Eller? Jag kan ha helt fel men det är iaf så jag minns den. Den dröjde. Det blev inte varmt. Tills den kom till slut, då blev det ju det, men då hade jag väntat så länge att jag inte var tacksam utan tyckte att det inte var mer än rätt att jag fick njuta till slut.

Sommaren inledde vi med en nationaldagshelg hos mamma och pappa i Stugan. Vickan och Henke åkte dit också. Ju fler desto mer livat och jag hade en skön helg. Barnen ville ju så klart fiska, jag ville mest sitta på min rumpa, och jag tror att vi alla fick lite som vi ville. Vi gjorde dhaktila iaf, det minns jag. De sitter nog kvar på min rumpa nu när jag känner efter…

När sommarlovet närmade sig så var jag så trött, så trött. Att vara rookie på nytt jobb är tufft, jag vågar påstå att det är extra tufft när man är lärare. Och extra lite tuffare blir det när man tar över klasser mitt i läsåret. Så här i beckspegeln tänker jag att jag var en hjälte som orkade vara så trevlig som jag ändå var mot mina medmänniskor, men med ett sommarlov att få varva ned på så blev jag människa igen till slut. Jag såg till att bara göra sådant som jag kände för, så som att koppla av här hemma, läsa, äta kakor och äta glass. Det sitter nog på min rumpa också när jag tänker efter…

Ledigheten bjöd också på ett par veckor på Teneriffa. Vi varvade en del poolhäng med att se oss runt på ön. Eftersom den inte är så stor hann vi se det mesta och jag får fortfarande en klump i magen när jag tänker på hur läskigt jag tyckte att det var att åka runt på de slingriga vägarna uppe i bergen. Jag har verkligen ingen äventyrsgen överhuvudtaget, allt som är yttepytte läskigt slipper jag gärna. Hur som helst var det coolt att se de stora saltvattenpoolerna i Puerto de la Cruz och att få bada i Playa de las Teresitas dit man hade fraktat sand från Sahara för att få en ljus sandstrand. Speciellt.

När sommaren var över det dags för vardag igen (inte mig emot) och båda barnen tog båda stora kliv i skolan. Malte började i mellanstadiet och Anton lämnade åren i förskolan bakom sig och började i förskoleklass. Stort! Jag tycker fortfarande att det känns märkligt att gå förbi förskolan och inte ha ett barn där. Hur länge känner man så?

På höstlovet åkte vi till Barcelona i några dagar. Jag hade länge velat åka dit så nog gjorde vi slag i saken. Barcelona var allt jag hade hoppats, avslappnat och lite sjavigt, samtidigt som det fanns gott om saker att se. Vi hann med det viktiga så som Park Güell och Sagrada Familia, men också att bara promenera runt och se stan. Något som värmde mitt hjärta lite extra var att Malte tyckte så mycket om resan. Han ville se allt! När jag i efterhand frågade honom om vad det bästa med resan var så svara de han att få se Sagrada Familia. Det är ett väldigt gott betyg från en tioåring!

Vi avslutar året här på Fuerteventura. Vi avslutar ett bra år! Den erfarenhet som har utvecklat mig mest det här året är utan tvekan mitt arbete. Jag är så otroligt glad att jag valde att testa att gå tillbaka till läraryrket. Det är något magiskt med att jobba i skolan. Så otroligt slitigt och samtidigt så givande. De små samtalen som ibland glimrar till, den där eleven som tar ett utvecklingssprång. Jag ångrar det inte en sekund. Samtidigt undrar jag hur jag skulle kunna orka med detta till pension. Orkar jag det? Väldigt tveksamt. Men det behöver jag inte fundera på denna nyårsafton. Jag är trots allt bara 37 😉

Gott Nytt År! 

Vi håller oss sysselsatta.

Dagarna rullar på här nere och vi har inga problem med att få dem att gå. Vilar gör vi också, ni behöver inte oroa er för det, men det finns alltid något att göra för den rastlöse. Igår tyckte vi att det blåste lite för mycket för att det skulle vara behagligt att ligga vid poolen så vi gick istället bort till stranden där ett gäng barn i Maltes åldersgrupp skulle spela fotboll. Medan J gick till gymmet satt jag och Anton i solen på strandpromenaden och kollade på fotboll. Eller, jag var en ganska engagerad mor medan Anton hellre ägnade sig åt lite legobygge. Den där matlådan med Lego åker med på varje semester och den får alltid följa med på äventyr. Är det inte till poolen så är det tydligen till fotbollen!

Efter fotbollen var det åter dags för mig att agera åskådare. Då var det J som skulle spela innebandy!

Det finns en ganska läcker bangolfbana här på området så den har vi givetvis testat. Jag tyckte att det här var den coolaste banan vi har spelat på hittills, med palmer, berg och hav som omgav oss, men Malte höll inte med. Den bana som han spelade på med mina föräldrar i Hälsingland för ett par år sedan håller tydligen ett starkt grepp om förstaplatsen. Hälsingland alltså.

Vi har också promenerat till den lilla byn Las Playitas för att handla lite inför nyårsaftonen. Det är ett litet litet samhälle med några få restauranger och barer, samt en Spar, och dessa näringsidkare går nog helt runt på resortens besökare. Här finns nog inte så mycket annat liv skulle jag tro.

Om jag har tränat då? Jodå! Jag var ju helt inställd på att gå på de två body pump-pass som har erbjudits under veckan vi är här. Det första missade jag ju då jag gick till fel träningslokal. Det andra kunde jag inte boka in mig på då det redan var fullt :(.  Men – jag körde ett spinningpass istället! Ett riktigt tråkigt sådant ska jag vara ärlig med att säga. Ledaren Fritz från Hamburg var inte min kopp te. Men det var skönt att träna. Och urtufft! Jag har inte tränat på evigheter och just spinningcykeln var det otroligt länge sedan jag satte mig på.

Efter frukost imorse lämnade vi kvar barnen med sina iPads på rummet och så gick jag och J ner till multicourten för att delta i passet Functionality. Perfekt start på dagen! Senare på eftermiddagen var jag med på ett cirkelpass kallat Power slashing. Det var intressant för där använde man ett redskap jag aldrig har testat förut – Slash pipe. Det är helt enkelt ett rör fyllt med vatten. Förutom att det väger en del så blir det en extra utmaning i att vattnet ju rör sig i röret. Tyngdpunkten ändras mao vilket innebär att man själv dels måste parera, dels vara väldigt ”stabil” själv. Kul pass och jag var helt galet slut efteråt, men också så lycklig och nöjd med mig själv. Så här ser jag ut då:

Upp på berget.

Då J skulle iväg med cykeln en sväng efter frukost bestämde jag och barnen oss för att traska upp för berget och titta på utsikten. Hela resorten omges av läckra berg och vi hade sett siluetterna av människor uppe på bergskammen så vi förstod att det måste finnas stigar upp att följa. Google Maps var inte speciellt tydlig men kartan på Pokémon kunde guida oss upp. Mycket bra!


Då jag hittat ett blogginlägg skrivet av en person som traskat samma rutt som den jag hade siktat in mig på så var jag förberedd på att det kunde vara en del rullgrus på sina ställen. Bloggen beskrev hur det tog ”två tanter tio minuter att komma femton meter” så jag kände mig lugn i att om tanter tog sig upp på berget så kan jag och mina barn gå. Och ja, 90% av rutten var det ju inga problem med, men under vissa partier funderade jag över om en ansvarsfull förälder verkligen drar med sina barn på detta. Pulspåslaget var inte nådigt. Men vi överlevde. Och utsikten var ju fantastisk!

Det var två toppar att ta sig över. Vid den andra toppen möttes vi av ett kors där vi fick veta att Jesus minsann lever. Mycket förvirrande tyckte Anton. Från denna topp kunde vi åt öster se resorten och bortanför den den lilla byn Las Playitas. Västerut såg vi den lilla staden Gran Tarajal, bakom barnen i bilden nedan.

Efter korset tog vi höger på den stig som ledde oss tillbaka till Playitas. Även nedför var lite läskig på sina ställen, och när Anton tillslut var ganska trött på det hela satte han ord på sina känslor där och då. Vi skulle ha skitit i det här. Gulle. Malte var lite mer tapper än lillebror och uttryckte att han var glad att vi hade gått upp på berget då det var en spännande upplevelse. Men det är skönt att vara nere igen.

Avslut på Fuerteventura.

Vi är på Fuerteventura! Efter en lugn och traditionsenlig julafton tillsammans med några av våra närmaste så packade vi ihop ett par väskor och åkte hit till Kanarieöarna. När vi tidigt i höstas bestämde oss för att åka någonstans över nyår så var det egentligen inte så noga med vart vi skulle åka, det viktiga var ett: att inte åka så långt, två: att åka efter julafton och komma hem innan terminen börjar. Det fanns några resmål att välja mellan, men då jag inte är så sugen på varken Dubai eller Egypten så var Kanarieöarna mest lockande. Eftersom vi var på Teneriffa i somras blev det något annat och detta annat blev Fuerteventura.

Vi har hamnat på Playitas, en klassisk (enorm) resort med träningsfokus. Resorten är en jättestor träningsanläggning med något för alla som är sugna på att röra på sig. J har givetvis tagit med sig cykeln så han har redan tillbringat några timmar ute på vägarna. Jag bokade in mig på Body Pump igår och såg verkligen fram emot det då det var alldeles för länge sedan jag lyfte på en skivstång. Väl på plats och passet skulle börja insåg jag att jag hade missuppfattat lokalen och att jag hade hamnat i ett Stretch and Relax tillsammans med skotten Andrew. Inget ont om stretch men jag tycker ju att det är såååå tråkigt. Jag vågade givetvis inte resa på mig och gå därifrån när jag hade insett mitt misstag utan jag låg pliktskyldigt kvar på mattan och stretchade ryggen. Imorgon går jag till crossfitboxen när det är dags för mitt pass, jag gör inte samma misstag igen…

I väntan på julstämningen.

Ja, det har varit en intensiv hösttermin för min del där fokus inte har kunnat ligga på något annat än jobb. Som svensklärare har man ständigt den där rättningshögen som tar tid i anspråk, och när den äntligen har sjunkit så kommer det, likt tvätthögen hemma, en ny hög. Så, mycket jobb har det alltså blivit. Men det är inte direkt därför det inte har bloggats. Nej, det beror helt på tekniska detaljer då min WordPress-app helt enkelt inte har fungerat, och gör det dessvärre fortfarande inte. Jag behöver mao blogga från datorn och då tillkommer ju steget att flytta över bilderna från telefonen först och då blir det helt plötsligt oöverkomligt för mig just nu. Allt behöver vara väldigt lätt och bekvämt för att jag ska orka ta tag i det.

Idag orkar jag iaf blogga från datorn och det beror enbart på att mitt jullov nu har inletts. Gårdagen bjöd på julavslutning (eleverna fick med sig en snackis hem då undertecknad minsann började gråta i aulan) och jag ägnar nu all min tid åt att bara varva ner och få till lite julfeeling. Den känns inte helt närvarande men jag tycker ändå att jag har försökt de senaste veckorna. Vi har varit på julbord, jag har gjort chokladkolor, vi har monterat och dekorerat pepparkakshus, vi har bakat lussekatter och vi har dekorerat pytteliten julgran. Jag har till och med slagit in merparten av julklapparna! Men nej, julstämningen har inte helt infunnit sig. Ett tunnare snötäcke skulle onekligen hjälpa. Eller kanske något så enkelt som en julig spellista på Spotify…