Student 1992

Ännu ett TV-inlägg. De senaste veckorna har jag följt ett program på SVT som heter Student 1992. En ekonomtrea tog studenten från Gångsätraskolan på Lidingö det året och då gjorde SVT en dokumentär om studenterna, deras drömmar och framtidsplaner. Var femte år sedan dess har man gjort en ny dokumetär och det är dessa delar som har sänts på SVT. Det har varit kul att se var de har hamnat, vilka som fortfarande umgås med varandra, klassåterträffar och så vidare. På tisdag är det dags för allra senaste delen, den från i år. Det ska blir roligt att se! Kolla in här på SVT Play!

Den här programserien har förstås fått mig att fundera över min egen gymnasietid och det som slår mig är att jag knappt har några minnen alls från den. Jag gick Sam Internationell på Nacka Gymnasium, en stooor skola med många många elever. En skola det var lätt att vara anonym i. Jag tror att jag var det. Det konstigaste är att jag knappt minns folk som gick i min egen klass. Ett väldigt talande exempel på det är att jag för ett par veckor sedan surfade runt på Facebook, klickade mig vidare bland profiler och hamnade på en profil där tjejen på bilden klingade bekant men jag kunde liksom inte placera henne. Jag tänkte att jag kanske hade pluggat med henne på Lärarhögskolan eller att hon kanske bott i samma område som mig eller vad som helst. Efter en stund insåg jag ju att hon faktiskt gick i samma klass som mig på gymnasiet! Hur kan man glömma en sådan sak?! Jag är iofs sjukt dålig på ansikten (och är kanske en gnutta självupptagen :)) men hur fasen kunde jag inte placera henne i samma sekund som jag såg hennes namn och bild?!

Hur kan tre år av ens liv liksom vara raderade? Gjorde den inte mer intryck än så? För jag minns gymnasiet som just det, lite jaha? Det var inget speciellt. Det var så där. Det var okej. Inte mer än så.

 

One thought on “Student 1992

  1. Jag kommer knappt ihåg mina klasskamrater från gymnasiet. Vickan förstås och de som jag umgicks med men jag skulle absolut inte känna igen alla på facebook. Det var ju en sådan konstig tid, man var ju på språng och hade inte så mkt tid att fundera på andra än sig själv för det mesta 🙂 Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *