Inte alltid ett charmtroll.

Det är de här bilderna av Malte som jag förknippar honom med. De glada. Där han är ett äkta litet charmtroll. Men han har sina episoder han med, de där när han ska utmana mig för att se hur långt han kan gå. Dit nådde han idag. Han drog iväg. Han sprang ifrån mig på väg hem från förskolan och stannade inte trots att jag skrek efter honom att göra det. Flera gånger. Med ett större allvar varje gång. Men icke, han stannade inte så jag fick springa ikapp i klackar och vattenpölar.

Det var länge sedan jag var så arg som jag var idag. Speciellt eftersom det bara var en knapp vecka sedan han gjorde samma sak. Jag vill att han ska förstå allvaret, att det kan komma bilar där grusvägen tar slut, att han måste göra som jag säger. Och så kommer jag på – han är bara drygt tre år. Han är så liten fast jag tänker att han är så stor. Han har inte förmågan att stoppa impulsen som säger att det är roligt att springa iväg. Det är ju bara roligt! Och det är här jag måste jobba på mina förmågor, på tålamodet och på lugnet. Jag måste jobba på samtalet oss emellan när vi inte är i konflikt. När jag inte är i affekt.

Och så kommer jag på – jag är bara människa.

Livet och föräldrarskapet är inte alltid så lätt.

2 thoughts on “Inte alltid ett charmtroll.

  1. Vi hade oxå en sån incident för några veckor sedan. Fast utanför Nacka Forum med bilar, motorväg, barnvagn och grejer. INTE KUL. Jag fick mig en nära-döden-upplevelse.

  2. Jag kommer på mig själv med samma sak..Tycker att Alfred borde förstå, han är ju stor..Men hur stor är man egentligen, när man bara är 4 år? Lite beror säkert på att jag jämför med Sixten som ”bara” är 2,5. Men det är inte rättvist. Har du nåt bra tips för att behålla lugnet och tålamodet vill jag gärna höra!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *