Antons förlossningsberättelse.

20131028-222721.jpg

Det låter som en klyscha men det är ju faktiskt så sant – tiden går så ofantligt fort. Idag fyller Anton en månad vilket känns helmärkligt. Det känns som att en månad är så ynka lite tid med tanke på att det känns som att han har varit här längre än så. Samtidigt är en hel månad ändå en hel månad. Vart tog den vägen, vart tog all tid vägen? Tänk att det är en hel månad sedan vi åkte in till Södra BB den där kvällen.

Jag har egentligen inte så stor lust att skriva ner förlossningsberättelsen med Anton men det känns som att jag bör göra det ändå, för Antons skull. Ur ett rättviseperspektiv helt enkelt, Malte har ju sin dokumenterad här på bloggen. 🙂 Och jag bloggar mycket för Malte och Anton, jag tycker om att ha vårt liv dokumenterat här. Jag tror inte att exempelvis Malte kommer läsa min blogg om tjugo år och tycka att jag har klampat på hans integritet, utan jag tror snarare att det kommer vara roligt att läsa. ”Boken om mig själv, 2.0.” Med det beror givetvis på vad jag delar med mig av här i bloggen, jag tycker att jag är ganska försiktig när det gäller både mig själv och våra barn. Det är långtifrån allt som hamnar här.

Så – åter till Antons entré i vår familj! Helt oväntat gick jag över en massa dagar med Anton. Även om jag visste att det kunde hända så trodde jag hela tiden att han skulle födas kring BF vilket var den 18 september. Det lät rimligt i mina öron och det var också det datumet som jag ställde in mig på. När inget hände den dagen och inte heller dagarna som följde så blev jag på riktigt dåligt humör. Hur länge skulle man behöva vänta?! Dessutom kände jag mig lite stressad över att vi började närma oss mina föräldrars avresedatum till Cypern. Skulle vi/de ha riktig otur så skulle de missa hela kalaset! Jag kände heller ingenting, knappt några förvärkar alls, så det var ingenting som tydde på att kroppen hade en tanke på att föda – förutom den stora magen då förstås. Men så på natten den 27 september började det hända grejer. Jag vaknade av att jag lite då och då hade värkar som gjorde ont, de var inte så milda att jag kunde vifta bort dem som ingenting. De fortsatte under morgontimmarna så vid halv sju på morgonen ringde jag in till Södra BB. De hade tidigare sagt att jag skulle ringa tidigt och att det var viktigt att hålla kontakt, så att de isf skulle paxa en säng åt mig. Underbara fantastiska Södra BB.

J åkte och lämnade Malte på förskolan, sen satte vi oss framför TV:n och plöjde Sons of Anarchy. Under vissa timmar höll värkarna en pålitlig regelbundenhet medan de under vissa timmar kom någon gång i halvtimmen. Jag höll kontakt med Södra BB under dagen och de trodde ändå att det var på gång, jag hade ju ändå gått nio dagar över tiden. Jag höll också kontakt med mina föräldrar som ägnade förmiddagen åt att stänga igen Stugan för vintern. Bebis eller inte, de skulle komma till Tyresö denna fredag, på min pappas sextioårsdag, och sen tillbringa nästkommande vecka hos oss innan det var dags att åka till Cypern. Det var alltså lite angeläget att bebisen skulle titta ut och jag tyckte att det skulle bli extra roligt om hen skulle komma just på pappas födelsedag!

Jag tyckte att det gick segt med värkarna, det gick långsamt långsamt framåt. Ont gjorde de definitivt men det var hanterbart. Eftersom förlossningen gick så fort förra gången såg vi till att klocka värkarna hela tiden för ingen av oss var sugen på att få en bebis på Nynäsvägen. Efter att Malte hämtats på förskolan, mina föräldrar kommit till Tyresö och efter att vi hade ätit vår fredagskyckling bestämde vi oss därför att ringa till Södra BB och be om att få komma in. Vi ville vara ute i god tid. När jag ringde in så berättade barnmorskan att de precis nekat en annan kvinna att komma in för min skull, så de var glada att det inte var förgäves. Jag var välkommen in. Jag minns inte exakt vad klockan var när vi lämnade Tyresö men någonstans kring 20 var hon. Det var en märklig känsla att säga hej då till Malte och veta att nästa gång vi skulle ses så skulle han vara storebror. En mycket märklig känsla.

I bilen kom värkarna väldigt tätt men de var inte långa. Bara under den lilla promenaden från parkeringen till entrén till förlossningen hann flera stycken komma. Det gjorde mig lite konfunderad. Värkarna kom tätt tätt vilken ju skulle innebära att det var nära till bebis, samtidigt var de korta och inte alls så intensiva som jag mindes att de var med Malte. Konstigt.

Jag och J leddes till ett rum, faktiskt rummet bredvid det som Malte föddes i. Vi hängde av oss ytterkläderna och satte oss i fåtöljerna. Ok, vad händer nu? Barnmorskan som hade välkomnat oss meddelade att hon skulle gå av sitt skift om en halvtimme, men om jag ville så kunde hon undersöka mig. Hon antog att jag var nyfiken på hur mycket jag var öppen. Och jo, det hade hon ju rätt i, samtidigt som jag också var fullt medveten om hur ont en sån undersökning gör. Men jag tackade givetvis ja till hennes generösa erbjudande, jag ville ju veta. Jag hade egentligen ingen aning om hur många centimeter vi skulle landa på men min besvikelse gick inte att ta miste på när hon kläckte ur sig att jag var öppen fyra centimeter. Va, fyra centimeter?! Skojar du eller? Hade jag gått en hel dag med onda värkar för ynka fyra centimeter! Nu kom de ju dessutom så himla tätt, jag fick ju inte ens någon rast! Barnmorskan förklarade de fyra centimeterna med att eftersom värkarna var så korta så hann de inte pressa ner bebisen i syftet att öppna ”dörren” innan de var över igen. Surt. Men – när barnmorskan undersökte mig passade hon också på att göra en hinnsvepning (oh the pain!) så nu borde värkarna ta fart på riktigt! Tack för det! Med det tackade hon för sig och lämnade över till nattskiftet. En härlig kvinna vid ett polskt namn jag tyvärr aldrig kommer att lära mig kom in och hälsade och lämnade sen inte min sida förrän Anton låg i min famn.

Efter hinnsvepningen fick mina värkar en helt annan karaktär. Från att ha hållit sig på omkring en halvminut långa så landade de nu på minuten. Längre värkar var precis vad jag ville ha så jag välkomnade det hela, det var ju bara det att de också gjorde så himla mycket ondare! Ajajaj. Till en början låg jag på sidan i sängen och kved men sen gick jag, på inrådan av barnmorskan, runt en del i rummet. Värkarna gjorde galet ont, samtidigt var det skönt att känna att det äntligen hände saker. Fortfarande kunde jag inte förstå hur jag bara låg på fyra centimeter. Det var ju verkligen ingenting jämfört med Malte då jag var öppen åtta när vi kom in. Hur kunde jag ha klarat smärtan så mycket bättre då än nu?! Jag blir fortfarande inte riktigt klok på det.

Värkarna gjorde ondare och ondare och vips så gick vattnet när jag stod där bredvid sängen. Det var en ny upplevelse för mig då vattnet inte gick förrän i krystningsskedet med Malte. Men det kändes precis som jag hade föreställt mig; varmt vatten som rann ut. Inte konstigare än så. Jag har ingen riktigt bra tidsuppfattning men jag gissar att klockan kanske var 22-23 nånting när jag klev ner i badet. Vid det här laget hade jag så ont att jag snyftade för mig själv mellan värkarna och nästan grät av sorg varje gång som jag kände att en ny var på gång. Jag tyckte så oerhört synd om mig själv, en känsla som jag inte kände igen från min förra förlossning. I badet låg jag kanske i fyrtiofem minuter och även om det inte hjälpte ett skvatt under värkarna så var värmen skön att känna mellan. När jag klev upp ur badet ville bara att allt skulle vara över, men jag var bara öppen sex centimeter. Sex centimeter kändes som ett hån men barnmorskan försäkrade mig att det nu skulle gå undan. Du är omföderska, det är en helt annan sak den här gången. Du har verkligen inte långt kvar. Jag ville verkligen tro henne men det var liksom för jobbigt att tänka positivt. Jag kunde inte tänka på annat än smärtan.

Jag växlade mellan att ligga på sidan i sängen och att gå runt hängandes på en sån där gåställning. Jag tror att jag grät en del men jag vet inte riktigt. Den fantastiska barnmorskan frågade mig tidigare under kvällen om jag ville använda lustgas men då jag inte tyckte att det hjälpte med Malte tackade jag nej. Nu gick hon på eget bevåg iväg och hämtade den, kanske skulle den hjälpa mig lite grand. Jag lade mig i sängen och häll munstycket över halva ansiktet och jag får nog lov att säga att den ändå gjorde någonting. Smärtan var exakt den samma, det var bara det att lustgasen tog bort topparna så att jag kunde fortsätta andas ordentligt. Djupa djupa andetag, vilket var ganska svårt då man fick andas hårt i det där munstycket för att man skulle få någon luft. Kanske var även det något som hjälpte mig, att jag behövde fokusera på att få luft och att jag då koncentrerade mig på något annat. Inte för att det fanns en risk att missa en värk, no way, inte en chans tyvärr. Någonstans här fick jag veta att jag var öppen åtta centimeter och någonstans här förvandlades smärtan från hemsk till nästintill outhärdlig. Jag längtade efter krystvärkarna samtidigt som jag var rädd för dem. Kroppen har en fantastisk förmåga att glömma, och även om jag inte mindes den själva fysiska smärtan från Maltes förlossning så mindes jag att krystvärkarna var det absolut värsta. Jag vet kvinnor som tycker att de känns som en befrielse, att nu är det snart över. Själv tycker jag att det inte finns en värre känsla i hela världen. En värre smärta.

Och så kom krystvärkarna till slut. De där pustande och frustande ljuden som de vanliga värkarna bjöd på förvandlades nu till något helt annat. Nästan ett morrande. Jag tror att Anton kom ut på två eller tre krystvärkarna. Jag låg snett över sängen med armarna dragandes i J och med åtminstone den ena foten mot barnmorskan. Hon måste ha varit jäkligt stabil eftersom jag lyckades ta spjärn mot henne utan att hon flög iväg. Krystvärkarna var precis som jag mindes dem – hemska. Obeskrivliga, ni som har fött barn vet vad jag talar om, ni andra kan ändå inte förstå så det finns ingen mening med att försöka förklara. Men att inte krysta när hela ens kropp vill göra just det är en underlig känsla, att ligga där på paus i väntan på nästa krystvärk. Det är så mycket man hinner tänka på. Och så kommer värken, och man får trycka på precis allt vad man har, och så känner man hur den där lilla kroppen liksom glider ur en. Åh vilken känsla. Och den där varma lilla blöta kroppen som kommer upp på ens mage, det är den bästa värmen i hela världen. Den där lilla lilla tyngden som ligger på, istället för i magen. Och all smärta som bara är poff borta. Poff helt borta.

Klockan 01.03 på natten lördagen den 28 september kom Anton och missade sin pappous sextioårsdag med 63 minuter. Han vägde 3450 gram och var 51 cm lång och han var helt perfekt.

Den här förlossningen upplevde jag som mycket jobbigare än Maltes. Jag brukar säga att den vinterkräksjuka som jag åkte på i februari 2010 var värre än att föda Malte och det står jag fortfarande fast vid. Antons förlossning klår dock kräksjukan med hästlängder, den var mycket jobbigare. Tuffare. Ondare. Mer utdragen. Men jag klarade mig fantastiskt bra, inte ett skrubbsår fick jag och det är jag väldigt glad över. Det är säkert mycket tack vare barnmorskan som gjorde ett så himla fint jobb. Hon stöttade så fint under hela förloppet, hon såg i vilka lägen jag kunde bestämma själv och när hon skulle driva på. Bestämd men samtidigt mjuk. Förtroendeingivande. Heja Södra BB för fantastiska barnmorskor!

Och nu är alltså Anton här. Så självklar på något vis. Så lik Malte. Redan en lillebror i mina ögon, jag märker själv hur jag ser på honom på det sättet. Hur jag alltid kommer se honom som min bebis. Minstingen. Så himla fin. Tänk att jag och J kunde få till de finaste pojkarna i världen. Tänk.

20131028-222742.jpg20131028-222854.jpg20131028-223007.jpg

One thought on “Antons förlossningsberättelse.

  1. Vad bra skrivet! Och Södra BB is the shit alltså! Jag tror inte att de som fött på en förlossningsavdelning kan fatta hur bra det är att istället föda i BB miljö. Så skönt att föda och sen vara kvar i samma rum, samma personal, samma rutiner.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *