Jag flydde fältet!

Här kommer en berättelse om hur verkligheten faktiskt kan se ut. Allt är ju inte alltid tipptopp nämligen. Dagen började bra med ett träningspass med Malin som sällskap. Skön känsla efter att november bjudit på typ noll träning dels pga förkylning som aldrig gav sig av, dels pga J som fått nytt jobb och därför inte kommer hem så där tidigt på eftermiddagarna/kvällarna som jag blivit bortskämd med. Hur som, bra början med träning som start på helgen.

När jag kom hem tjafsades/argumenterades det med störig och otacksam sexåring, det åts lunch, sen hade jag lovat att vi skulle ägna oss åt pepparkaksbak. Mamman hade preppat med nya pepparkaksformar i julklappskalendern, i roliga djurformer inköpta på Skansen. Pluspoäng till mig tyckte jag, oj vilken bra mamma de har, tänkte jag. Själva baket gick bra men när sexåringen tröttnat, och jag fick stå kvar och baka ut det sista och städa undan alltihop, satt barnet och gnällde och skrek över att han inte fick sitta med sin iPad. Jag plockade undan båda förra helgen då barnen började bli lite väl maniska för min smak, och nu var jag typ allra sämsta mamman som inte gav tillbaka dem. Sämsta mamman som försökte hålla humöret uppe medan hon avslutade pepparkaksbaket. Och medan sexåringen gnällde över iPaden så bestämde sig tvååringen för att han ville ha vatten så han ställde pallen vid kranen och började hälla upp. Sen blev han sur över nåt och slängde det vattenfyllda (plast)glaset i golvet. 

Jag hade fixat det här i vanliga fall, utan ett psykbryt, men just den här gången puttrade det liksom över för min del då jag under hela förmiddagen gått och irriterat mig på att den där ständigt påslagna teven i köket var 1. ja, ständigt påslagen, 2. visade nåt jäkla skidlopp som jag visste att J skulle stirra på från typ idag och alla kommande helger fram till och med mars. Jag som precis hade börjar njuta av att alla jäkla Giro d’Italia och liknande inte längre sänds dygnet runt!! Så det brast för mig. Det brast. Jag stängde av ugnen, lät den ogräddade kakplåten stå kvar där i, tog på mig ytterkläderna, satte mig i bilen och drog. Tack o hej familjen, jag pallade inte vara kvar. Jag behövde tid själv.

Praktisk som jag är kunde jag ju inte bara ägna den här plötsliga ”egentiden” åt att inte göra något vettigt så jag åkte till Sickla och köpte julklappar till alla de där älskade familjemedlemmarna som jag precis hade flytt ifrån 🙂 Och då kändes det bättre. Jag köpte klappar åt mig själv också. Tio iittalaglas, tack så mycket. Det är jag värd, som minst! 

Och nu känns det mycket bättre. Det skulle kännas ännu bättre om vi kunde montera ner den där förbannade köksteven också, men det kommer jag ju aldrig få igenom så jag får dämpa ångesten med en ny servis. Jo, så får det bli. God jul!

  
Avslutar med bilder på den där bittra verkligheten, innan brytet var ett faktum. En nyduschad och osminkad Alex i myskläder, jag bjuder på den. 

7 thoughts on “Jag flydde fältet!

  1. Ååååååå!
    Jag känner igen den känslan å sedan får Man lite ångest på det!
    Har själv en 6 åring å en som fyller 2 i april
    De gjorde du rätt i som köpte ny ittala glas

  2. Det är inte lätt att orka vara supermamma jämt, men det fina i kråksången är att det behöver man inte vara heller. Kramar

  3. Det bästa är att dra, det är en skön känsla att den möjligheten finns också, ju. Men vad är det med vissa människor att kunna på riktigt sitta inne och stirra på när andra sportar, i flera timmar? Min man är ju så med fotboll, han fattar inte alls varför jag har noll förståelse. Har vi inget som ska göras en helg så gör det ju inget att han sitter och slappar några timmar, men det måste vägas upp av att ha gjort nått innan eller efter, annars tänder jag också till. Dock verkar vi ha olika uppfattning av vad som behövs och när det ska göras.

  4. Och trots att du fick ett ”psykbryt” så är du den allra bästa mamman de kan ha. Jag tror faktiskt att barnen behöver förstå att mammor också har gränser. (Och pappor I guess, men nu råkar både du och jag vara mammor).

  5. Jag fattar inte heller! Jag är ju själv en tv-tittare av rang men dagtid i flera timmar?! På helgen?! Nä det måste bli ett slut på det.

  6. Det tror jag med faktiskt. Malte blev lite förvånad när jag stormade ut i hallen, och han var galet kärleksfull när jag kom hem. Han trodde nog att mammor skriker när de är arga, som värst! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *