Katthimlen.


Det blev en konstig dag igår. Den började med ett lyckat biobesök i Sickla där Antons biopremiär blev Bamse och häxans dotter, och den slutade med ett besök på Bagarmossens akutsjukhus. 

Jag har haft på känn en tid att det var något på gång med Silje. Det är svårt att beskriva, jag har bara haft en känsla att hon inte hade så långt kvar. Jag har pratat en del om det också, att hon börjat bli gammal och så, men jag har inte haft några konkreta saker att peka på egentligen. Bara en magkänsla. Inte att hon skulle vara sjuk men att hon började närma sig ett slut. Jag och J har tom pratat att hon själv känt att något var på gång. Katter vet ju sånt här… De senaste dagarna började hon dock bete sig på ett sätt som gjorde att jag misstänkte att hon rent fysiskt inte var helt ok. Hon hade slutat gå ut, gick bara ut en kortis för att kissa, de senaste två dagarna åt hon ingenting och hon verkade slö i kroppen och gick långsamt och annorlunda. Igårkväll hade jag satt telefonen på ringning för att ringa Tyresö djurklinik vid öppning i hopp om att få en tid så snart som möjligt, men när jag var på väg för att lägga mig tyckte jag att hon såg ut att vara väldigt stor om magen. Jag kände efter och kunde konstatera att hon var helt uppsvullen och spänd. Direkt tänkte jag att hon hade kristaller i urinblåsan, för lite samma symptom hade hon för några år sedan när jag fick åka in med henne för just det. Hon var slö, åt inte och rörde sig konstigt. Det tog alltså inte många minuter så satt jag i bilen med Silje på väg till Bagarmossens akutsjukhus. Jag mindes väldigt tydligt hur veterinären sa förra gången att det var tur att jag kom in när jag kom, för urinblåsan var helt sprängfylld då. Det var mao bråttom.

Vid första undersökningen kunde sköterskan ganska snabbt konstatera att det inte var urinblåsan utan det var ju hela buken som var utspänd. Hon röntgades och efter en stund kom veterinären in som berättade att Siljes buk var helt vätskefylld. Det kunde bero på två saker, antingen för att magen har tumörer eller för att hennes lever givit upp. Hon gissade på det senare. 

När jag åkte hemifrån med Silje så pratade jag och J om att hon ju är gammal och att hon kanske inte klarar att bli sövd. Trots att tanken alltså slagit mig så blev det ändå en chock när veterinären sa att det bästa vore att låta Silje somna in. Hon gav mig alternativet att åka hem igen och ta farväl under natten men det kändes inte rätt. Det kändes konstigt att ta hem Silje till barnen som inte alls skulle fatta, dessutom ville jag inte att hon skulle behöva åka mer bil, hon är ju livrädd för det. Istället fick jag en stund med henne själv i undersökningsrummet, hon låg i min famn och vilade, sen fick hon sprutorna som fick henne att somna in omkring kl 01 inatt. 

De senaste åren har Silje haft en annan roll i vår familj än vad hon hade när hon kom till mig som kattunge 2002. Då var hon ju min lilla bebis, men hon fick ta ett steg tillbaka när det kom nya bebisar. Trots det så brast det ju självklart totalt när hon gled iväg. Jag var ju på sätt och vis förberedd iom att jag under ganska lång tid känt på mig att hon inte hade långt kvar, men jag hade inte tänkt att hennes liv skulle avslutas med en spruta i ett undersökningsrum. Jag hade trott att hon skulle vandra iväg och somna in under ett träd. En helt orealistisk och romantisk bild egentligen.

Hon fick somna in väldigt fridfullt med mig och en väldigt fin veterinär som sällskap. Det gick fort. Hon behövde inte lida. Det var sorgligt. Jag hade aldrig trott att jag skulle bli så berörd av det som jag är. Fjorton år tillsammans är lång tid.

Och idag ska jag och J på dinner and a movie. Så konstiga tvära kast.

One thought on “Katthimlen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *